Sedan fackförbundet Kommunals lednings skandalösa lyxleverne och lägenhetsaffärer med mera blivit känd för allmänheten duggar kraven tätt på ordförande Annelie Nordströms avgång. Vänsterdebattören Göran Greider säger sig vara trött på ”genren” att kräva avgång, ändå sluter han sig till dem som tycker att Nordström inte kan sitta kvar. Nordström måste ”välja till slut om hon ska ta sitt ansvar och lämna det här för att ge Kommunal en chans att få tillbaka anseendet” (SvD 15/1). Greider tycker dock att kravet framför allt ska komma från fackförbundets medlemmar.
Det gör det också. Undersköterskan Linda Hansson, till exempel, skriver i Expressen (18/1) om besvikelsen över sitt fackförbund och vänder sig till ordföranden: ”Flera tusen medlemmar har redan lämnat, tycker du, Annelie Nordström, att det är rätt människor som lämnar? Det är väl inte vi medlemmar som gjort fel?” Men även Linda Hansson medger att hon ”snart inte längre tillhör” Kommunal.
Reaktionen att lämna ett fackförbund som man månad efter månad, år ut och år in, betalat en bra slant till för att, som Linda Hansson skriver, se till ”att min anställning är tryggad och att min lön är skälig”, är fullt logisk. Så är också kravet på avgång för den som är ansvarig för en ledning som uppvisat enorma mått av ansvarslöshet, förfärligt omdöme och girighet.
Men är en avgång det enda – och rätta – sättet att tvingas ta ansvar?
Kommunals kassör Anders Bergström lämnade sin post bara någon dag efter att de huvudlösa förlustinvesteringarna i lyxkrogen och konferensanläggningen uppdagades. Göran Greider tolkar det som att all skuld lades på Bergström: ”Det kändes som att han var lite av ett offer”. Det är ett sätt att se på saken; kassören offrades för att Nordström skulle sitta kvar. Å andra sidan kan man se det som att Bergström slipper undan, med tre årslöner, medan Nordström får vara kvar i strålkastarljuset och försvara och förklara Kommunals agerande. Bergström är det inte längre någon som bryr sig om – han har ju avgått.
Så där är det ofta, tyvärr. En avgång betraktas som den ultimata kapitulationen, vilket den är på ett sätt. Man förlorar förtroendet och avviker, tack och hej. Men ansvarstagande kan det knappast kallas. Snarare fråntas man allt ansvar och flyr – inte sällan till en ny fin position. Man har avgått och därmed är saken avslutad. Är inte det en ganska simpel väg ut?
För oss som tycker det, är det rätt att Annelie Nordström sitter kvar. Åtminstone tills saken är ordentligt utredd och framför allt fackmedlemmarna anser att de fått tillfredsställande svar på sina frågor. När den fasen är över, kan en ny ordförande väljas som rensar upp i ledningsträsket. För den uppgiften är Nordström knappast lämpad för.
Så på frågan ”Should I stay or should I go?” bör Nordströms svar bli ”stay”, at least for now.
Någon som däremot tycks sjunga på sista versen är Margot Wallström. Hon har inte så mycket kvar att reda ut, ja, förutom den utredning om mutbrott som inletts mot henne. Stefan Löfven håller henne alltjämt om ryggen men inom oppositionen, främst Moderaterna, höjs kraven på misstroendevotum – och det är förmodligen oavhängigt vad utredningen kommer fram till. Hon har gjort bort sig en gång för mycket. I utrikesministerns fall lutar det således mot ”go”.