Den yngre generationen ger hopp. Hashtaggen att hålla koll på är #darkacademia, som internationellt trendar hett på nätets medieplattformar – Instagram, Tumblr och i synnerhet TikTok.
”Dark Academia” är en växande subkultur som hämtar inspiration från Harry Potter-böckernas Hogwarts, Donna Tartts ”Den hemliga historien”, Evelyn Waughs ”Brideshead Revisited”, Oscar Wildes ”Dorian Grays porträtt” och filmen ”Döda poeters sällskap”.
Det vurmas för gamla anglosaxiska universitetsmiljöer, gotisk arkitektur med slingrande murgröna, bildning, klassisk musik och litteratur, tweedkavajer, antikens Grekland och Rom, stilideal från 1800- och tidigt 1900-tal. Plötsligt har humaniora blivit inne, det belästa och kultiverade möter en gryende renässans. Hur ska vi förstå denna, synbarligen otippade, rörelse bland inte så få ungdomar världen över?
Man kan naturligtvis avfärda ”Dark Academia” som ett flyktigt övergående fenomen av nördigt snobberi och apart konservativt poserande, triggat av coronapandemins påtvingade sociala isolering och tristess. Men det bör kanske hellre ses som ett seriöst känt behov av att återuppväcka romantikens credo: att göra livet helt levande igen.
Att bejaka av skönheten, mystiken, passionen – att loda djupare i den mänskliga erfarenhetsbanken av dikt, konst och kultur för att nå högre och subtilare höjder, att finna samklangen mellan den yttre och den inre rymden, det ljusa och det mörka, och därmed kunna njuta tillvarons möjliga äventyr fullt ut.
”De döda poeterna” bar på ett löfte om en vägkarta dit, men som dagens teknokratiska, fyrkantigt nyttofixerade och av kortsiktig ekonomism präglade samhälle inte längre begriper meningen med. Resultatet har blivit vad många, som ändå kommit i kontakt med den klassiska bildnings- och lärdomsskatten, uppfattar som en outhärdlig medioker samtid.
”Dark Academia” är i grunden en revolt mot modernismens själlöshet och ytliga rationalism, den ångestskapande förfulningen av det offentliga rummet, skolans förfall, universitetsväsendets nivellering till nyttomaximerande utbildningsfabriker och nedvärderingen av den västerländska kulturtraditionen.
Det är ingen rörelse som är snävt politisk eller teoretiskt distanserande ideologisk. ”Dark Academia” ska istället tolkas som en uppdämd mänsklig längtan efter en mer skimrande, poetisk, lustfylld värld. Det är humanioran, romantiken och estetiken som kräver att ta rättmätig plats. Äntligen!