Den 24 februari 2022, i den tidiga morgontimmen, invaderade Ryssland Ukraina. Det är en mening vi kommer att få läsa i historieböckerna. För att hitta ett liknande scenario i Europas historia behöver vi gå tillbaka till andra världskriget.
Så sent som igår pågick vardagslivet som vanligt i större delen av Ukraina. Linköpingsbon Roman Zhohov berättar för Corren att under onsdag kväll hade livet i huvudstaden Kiev sin gilla gång, restaurangerna var öppna och många var ute på stan. I morse vaknade hans släkt och vänner till ljudet av explosioner (24/2).
Väst reagerar nu med kraftigare sanktioner än tidigare skådats. EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen lät meddela bara timmar efter invasionen att EU planerar riktade sanktioner mot strategiska sektorer i den ryska ekonomin, genom att blockera tillgången till avgörande teknologier och marknader.
Man kommer även frysa ryska tillgångar inom EU och blockera ryska banker från europeiska finansmarknader. Målet är att försvaga Rysslands ekonomi och förmågan att rusta och modernisera. Även USA planerar kraftiga sanktioner.
Reaktionen är välkommen, om än senfärdig. Sanktioner av den kalibern borde ha kommit på plats redan 2014. Vi får aldrig glömma att konflikten pågått i många år och kostat omkring 14 000 människor livet.
I Sverige var tonläget gravallvarligt när statsminister Magdalena Andersson höll presskonferens under torsdag förmiddag. Två punkter var särskilt värda att notera. För det första var regeringens svar på frågorna om flyktingmottagande avvikande och svala. Andersson menade förvisso att Sverige ska visa solidaritet, men påpekade alltför snabbt att vi inte ska ta det största ansvaret, eftersom vi gjorde det sist.
EU planerar för en flyktingström. Det är främst Ukrainas grannländer, men även länder med hög andel ukrainare som Italien, Tjeckien och Portugal, som måste förbereda sig. Men alla medlemsstater behöver rusta för den humanitära katastrof som skulle kunna inträffa.
Finlands statsminister Sanna Marin meddelande under torsdagen att landet välkomnar flyktingar. Sverige borde, i likhet med vårt grannland, öppna sin famn för våra europeiska systrar och bröder.
För det andra börjar regeringens mantra om att alliansfriheten tjänat oss väl, på frågan om ett Nato-medlemskap, bli skrämmande. Andersson påstår att en omprövning av den svenska säkerhetspolitiska linjen skulle just nu uppfattas som ”vobblande”. Det är ett märkligt resonemang. Om inte en situation som denna är passande, när kan linjen omprövas? När fienden redan befinner sig vid den svenska gränsen? Att hoppas på deeskalering och stabilitet är naivitet av det värsta slaget.
In i det sista trodde världen att det skulle bli annorlunda. Att konflikten skulle avgränsas till de områden där vapenskrammel pågått sedan 2014. Att eskaleringen inte skulle bli så plötslig och brutal. Världen fick fel och den europeiska säkerhetsordningen är nu sönderslagen.