Ledare: Artskyddet får orimliga konsekvenser i Östergötland

Kommunstyrelsen i Vadstena var enig när beslutet togs förra året. Den stora silon från 1951, belägen ett stenkast från slottet, ska rivas.

Peter Karlsson (M), kommunstyrelsens ordförande, var entusiastisk. Allt beskrevs som möjligt för området efter rivningen – bostäder, butiker, kontor och restauranger. "Det är bara fantasin som möjligtvis begränsar", sade han.

Det kommunen inte hade räknat med var fladdermössen i närbelägna Asylenparken. Visar det sig att några håller till i silon kan länsstyrelsens tillstånd för att riva byggnaden dra ut på tiden – eller nekas.

Processen som hägrar är lång och potentiellt krokig. Först ska fladdermössen inventeras. Sedan väntar månader av handläggning. Och beroende på om något hittas i silon kan det bli tal om ytterligare utredningar. Sedan kan länsstyrelsen gå vidare till att ge besked om eventuella skyddsåtgärder och anpassningar. Hur det hela slutar är ovisst.

I extremfallet verkar förekomsten av en enda fladdermus kunna stoppa rivning av en gammal industrilokal. Hur kan det bli så?

Svaret är en lagstiftning som saknar proportioner. Artskyddsförordning säger bland annat att alla fladdermöss är skyddade, vilket innebär att de inte får dödas, skadas eller störas. Deras bon får inte heller skadas. Och självklart bör sällsynta arter skyddas – men med sans.

Att enstaka fladdermöss under lång tid stoppar rivningen av en förfallen silo är inte proportionerligt, särskilt om vi betänker att exploatering av det centrala området i Vadstena kommer med många vinster. Det minskar exploateringstrycket på andra områden och möjliggör en tätare stadsmiljö, med alla dess förtjänster. Dessutom är det inte önskvärt att silon lämnas att förfalla.

Ett om möjligt ännu mer talande exempel på hur lagstiftningen slår fel finns i östra länsdelen, i Söderköping. Där har bygget av nya E22 förbi staden blivit försenat på grund av att det kan finnas hasselsnok i närheten av vägen. Efter långa utredningar ska det byggas bro och tunnlar för ormar för minst 30 miljoner kronor. Men om det fortfarande finns snokar i området är osäkert. Säkert är däremot att siktandet av ett fåtal ormar för ett par år sedan har skjutit upp vägbygget i år – eller i värsta fall årtionden. Samtidigt blir trafiksituationen alltmer ohållbar. Längre köer, mer utsläpp, högre kostnader och massa förlorad tid för resenärer är de mest kännbara konsekvenserna.

Även i skogsbruket får artskyddet en oproportionerlig påverkan. Förekomsten av hyfsat vanliga arter har i en rad fall stoppat skogsbruk, och möjligheterna att få ersättning från staten är oviss. Myndigheter kan även kräva omfattande utredningar innan skogsbruksåtgärder, vilket riskerar att göra småskaligt skogsbruk olönsamt. Detta samtidigt som vi vet att en struktur med många små skogsägare som brukar skogen efter eget huvud ger variationsrika skogar.

För att miljölagstiftningen ska få verkligt genomslag och uppnå sitt mål, att skydda hotade arter, krävs att den upplevs rättvis av alla som berörs av den. Ett artskydd som får oproportionerliga konsekvenser för livet i Östergötland motverkar däremot sitt syfte. Och det gagnar inte fladdermössen i Vadstena i det långa loppet.