När socialminister Lena Hallengren (S) och statsrådskollegan Peter Eriksson (MP) höll pressträff på måndagen om coronaviruset sändes alla signaler enligt krishanteringsboken. Sveriges beredskap sägs vara god och därför har vi råd att skänka 40 miljoner kronor för att stötta andra länder i att minska smittspridningen.
Problemet är att andra uppgifter och iakttagelser inte riktigt stämmer med den bild regeringen vill förmedla.
Om smittan väl kommer hit, och börjar spridas i Sverige, kommer händelseförloppet att eskalera. Det känner alla inblandade väl till. Men det gör det också särskilt oroande att en lägesrapport från Socialstyrelsen och Folkhälsomyndigheten visar att det sjukvårdsmaterial som finns bara räcker till att ta hand om ungefär 100 smittade personer.
Om smittspridningen tar fart i Sverige ser det värre ut, eftersom långt fler resurser då kommer att krävas. Så enkla saker som skyddsutrustning för sjukvårdspersonal kan innebära ett stort hinder om de tar slut.
Oavsett hur god eller dålig vår beredskap för att hantera ett virusutbrott är finns det ingen anledning att orsaka panik. Därför är det fullt rimligt att regeringen försöker förmedla lugn och inge förtroende. Men budskapet bör också innehålla ett visst mått av realism. Om inte annat så för att inte underblåsa en misstänksamhet mot regeringen, vilket sker om dess budskap är ett helt annat än det som rapporterats av bland annat Dagens Samhälles debattchef Sanna Rayman (22/2).
Att Sverige bidrar med 40 miljoner kronor till andra länder har både för- och nackdelar. Även om det i sammanhanget är småslantar är det onekligen bäst för alla om smittspridningen kan stoppas och aldrig kommer till Sverige, eller något annat land där viruset ännu inte har etablerats.
Men om det ändå skulle göra det vore de 40 miljonerna användbara i vår egen beredskap, för att det inte ska spridas i Sverige eller vidare till andra länder härifrån. Vid ett sådant scenario går det knappast att stoppa processen för att utreda ansvarsfördelning och handlingsutrymme.
Om coronaviruset ändå skulle börja spridas i Sverige krävs att befolkningen har förtroende för regeringens och myndigheternas åtgärder. Ett sådant byggs knappast av enkom lugnande besked trots att myndighetsrapporter säger något annat.
Inte heller bidrar Världshälsoorganisationen WHO:s generaldirektör Tedros Adhanom Ghebreyesus till något lugn då han ohämmat försvarat den kinesiska regimens senfärdiga, om än därefter kraftfulla, hantering av coronaviruset.
Om människors förtroende för myndigheter brister är risken större att många inte respekterar viktiga rekommendationer och karantäner. Men i sådana situationer, om smittspridning mot förmodan skulle komma till Sverige, bör vi lita på att myndigheterna vet vad som ska göras.
Agnes Karnatz/SNB