Vad är likheten mellan en fackförening och en utskälld influencer? Båda gillar exkluderande toaletter.
Det blev en tuff vecka för influeraren och företagaren Matilda Djerf, 27.
I sitt svengelska sommarprat beskrev hon sin kamp mot en skoningslös modebransch, och hur hon trotsat tvivlarna genom att skapa schystare kläder utan otäcka skönhetsideal. Djerf Avenue ska vara ett snällt företag. Inkluderande, liksom.
Därför slog Aftonbladets granskning ner som en bomb. Företagets anställda larmade om mobbning, psykisk terror och förnedring!
Mycket har kretsat kring en toalett som bara Djerf själv får använda. När någon annan varit där ska hon ha tvingat sina kontorsanställda att städa den åt henne.
Företaget hänvisar till hälsoskäl. Personalen vittnar i stället om elitism – att det inte anstår en kändischef som Djerf att dela toa med sunkiga vanlisar.
Man undrar om Djerf jobbat på något tågfack. Förbunden verkar nämligen vara inne på ett liknande spår gällande SJ Intercity – de ljusgrå dubbeldäckartågen som utgår från Linköping tio-femton gånger om dagen.
Med uppehåll i Stockholm, Arlanda och Gävle är de Linköpingsbornas portal norrut. I mellandagarna lär de vara knökfulla.
Tågen består av två eller tre vagnar, vardera med 70–75 platser och en toalett.
Men SJ har portat resenärerna från en av toaletterna, som numera tillhör konduktören. De 140 betalande kunderna får dela på den andra toan. I trevagnstågen får 230 personer dela på två stycken.
Upplägget går icke som på räls. Köer bildas, och ofta väntar nödställda resenärer förgäves utanför konduktörens toa eftersom de inte noterat den avvisande "Personal"-plaketten.
Och om de 140 resenärernas enda toa går sönder väntar en vånda av sällan skådat slag, om personalen inte visar nåd och delar med sig.
Den ständigt låsta dörren är ett hån mot julresenärerna som betalat hutlöst för att resa klimatsmart.
Likt Zoom-möten och förbokade lägenhetsvisningar började även detta otyg under pandemin. Innan man fattade att Covid sprids mest via luften sågs det som en hälsorisk för personal att dela toa med kunder. För de anställdas behag lade facken beslag på en toalett per tåg.
Sedan blev personaltoan kvar. Plötsligt gillade arbetarrörelsen att slippa dela.
Och där någonstans har vi problemet. Att dela toalett med 140 medresenärer i några timmar må vara en skitsak, men toakravet vittnar om en viss nonchalans gentemot en viktig verksamhet som står under press.
Arbetsmiljöregler behövs – varje år dödas i snitt två östgötar på jobbet – men fackens orimliga fördelning av knappa toaresurser är mest störande.
När signalfel, spårfel och snöfel står som spön i backen är fler missnöjda julresenärer det sista SJ behöver. Facken borde låta Linköpingsborna använda konduktörens toalett.
Helst utan att tvinga dem städa den efteråt.