Nyligen publicerades en krönika av Hanne Kjöller i Dagens Nyheter. Hon beskriver att en majoritet av de som lämnade riksdagen 2014 lever på bidrag än i dag från den så kallade Inkomstgarantin. ”Av de 124 som lämnat riksdagen i september 2014 var det 73, alltså en majoritet, som fortfarande föredrog att leva på andras arbete i stället för sitt eget” (Dagens Nyheter 27/7).
Men Inkomstgarantin för riksdagsledamöter är ingen pension. Tanken är att den ska finnas som ett stöd så att det blir lättare att ställa om efter att man slutat som ledamot. De ledamöter som får pengar genom Inkomstgarantin är skyldiga att ”återrapportera om hur det går att hitta nytt jobb” (Regeringen.se). Trots det var det alltså en majoritet som fortfarande lever på Inkomstgarantin. Och det är inte lite pengar vi pratar om.
Den tidigare vänsterpartisten Rossana Dinamarca kan tas som ett exempel. I maj fick hon 53 082 kronor från riksdagen. Hon pluggar till jurist nu men har inte tagit några studielån. Varför skulle hon, när hon får fem gånger mer än en vanlig student varje månad? Gratis dessutom. Studiebidraget tar hon däremot, plus tillägg för att hon har två barn. Man måste ju faktiskt inte söka bidrag bara för att man kan.
Dinamarca är vänsterpartist och skrev i januari hur hon inte orkar med gnällspikar som vill ha mer i sin egen plånbok men ändå har mage att gnälla över vården (DN 27/7). Dubbelmoralen har aldrig varit större. Jag riktigt hör hur politikerföraktet växer till sig i stugorna runt om i landet.
Händelserna går att ses i skuggan av Storbritanniens premiärminister Boris Johnsons avgång. Han fick avgå till följd av massiva protester mot saker han gjort under sin tid som premiärminister. Det som är uppfriskande med Johnson är att han iallafall stod för sina handlingar. Han avgick inte förrän så många ministrar gjort det att han inte såg något annat val.
Det finns ett agg bland vanligt folk mot att vissa politiker verkar kunna bete sig hur som helst och ändå klara sig fint. Inget exempel är bättre än Dan Eliasson som fått avgå flera gånger under de senaste åren som myndighetschef på grund av en rad kriser. Trots det fick han länge nya jobb på nya myndigheter som att ingenting hänt. Jag utgår från att han kan massor, men hur många chanser ska man få?
Paralleller kan dras till att SJ:s VD Monica Lingegård tjänar nästan 500 000 kronor i månaden. Det sticker nog i ögonen på många med tanke på hur fruktansvärt dåligt tågen gått i sommar. Lingegård jobbar säkert jättehårt, men jag undrar hur ofta hon står still med SJ Snabbtåg mellan Nässjö och Alvesta utan att veta när tåget kommer rulla igen.
Hierarkier är bra, det är genom dem samhället utvecklas. Det är bra att man kan tjäna mer pengar om man är duktig. Är man chef ska man belönas ekonomiskt för det. Det gäller chefer på en statlig myndighet och riksdagsledamöter också. Men ska det vara till vilken grad som helst?
Myndighetschefer tillsättas opolitiskt. Väljarna har därför ingen som helst makt att avsätta en myndighetschef som missköter sig, istället får chefen håva in storkovan medan vanliga människors samhälle inte fungerar. Samma sak med politikerna som levt i åratal på skattebetalarnas pengar via riksdagens inkomstgaranti.
Det är val i höst. Sverige är ett av de länder som har högst valdeltagande, det får inte förstöras av den misstro som nu föds av att före detta politiker väljer att tro att de är bättre än alla andra. Om de nu tycker det kan de ju i alla fall stå för det som Johnson.