”Vi är väl i praktiken redan med i Nato”, är ett argument som ofta hörs från skeptiker till ett fullvärdigt svenskt medlemskap i försvarsalliansen. Resonemanget bygger dels på att Sverige är så pass integrerat i den västerländska försvarsgemenskapen, dels på den indoktrinerade uppfattningen om att allianslöshet garanterar oberoende.
Vi samarbetar ju redan. Varför i så fall löpa linan fullt ut och äventyra vår ”neutralitet”?
Det raka och nakna svaret fick vi i dagarna.
Ukraina är, liksom Sverige och Finland, en del av Natos viktigaste krets. Trots det kommer Natos styrkor inte gå in i Ukraina. Däri ligger den stora skillnaden mellan att vara en del av gänget och inte vara det.
Alliansen kan förvisso bistå med hjälp på annat sätt. 2014, när Ryssland annekterade Krimhalvön, svarade Nato med att pausa ryskt samarbete och stärka Ukrainas militära förmåga. Man arrangerade försvarsövningar, skickade styrkor till närliggande regioner och finansierade försvarsmekanismer mot cyberattacker. Men man gick inte in i kriget.
2022 ligger linjen fortsatt fast. Nato kommer inte ingripa med styrkor, så länge inte ett Nato-land angrips. Ukrainarna tvingas kämpa ensamma, mer eller mindre.
Det är en nyttig hemläxa för Sverige. Vi får inte vara naiva i tron att våra allierade kommer till vår undsättning ifall skarpt läge skulle uppstå vid vår gräns.
Den ryska så kallade intressesfären sträcker sig bortom Ukraina. Den omfattar Baltikum och Östeuropa, men även andra strategiska punkter. Sverige, med Gotland mitt i Östersjön, är särskilt sårbart. Den som kontrollerar Gotland kontrollerar de facto hela Östersjöområdet.
Genom att inte ta ansvar för vår egen säkerhet utgör vi ett hot mot våra grannars frihet.
Ändå står statsminister Magdalena Andersson i denna ödesstund och fortsatt hävdar att vi inte ska ta det ansvaret. Att ensam är stark. Att vårt lilla land, med kraftigt underfinansierad försvarsförmåga, skulle på något sätt ha makten att kontrollera sitt öde när det väl brister.
Detta i stället för att ingå i en gemenskap där vi dels garanteras konkret hjälp och beskydd, dels ges möjligheten att delta i och forma den stabilitet som garanterar fred på vår kontinent.
I skarpt läge finns ingen plats för megalomani. Sverige är neutralt tills någon starkare bestämmer att vi inte längre är det. Vi bör minnas lärdomarna från andra världskriget. Danmark, Norge, Belgien, Nederländerna och Luxemburg förklarade sig, likt Sverige, neutrala. Det hjälpte föga.