I Storbritannien ska Torypartiet nu välja efterträdare till Boris Johnson. Aktiva partimedlemmar får rösta om vem som blir näste partiledare och därmed också landets nye premiärminister. Huvudkandidaterna heter Liz Truss och Rishi Sunak.
Frågan som kommit att dominera den interna valrörelsen är hur Storbritannien ska möta den stigande inflationen. Truss – som gärna vill associeras med Margaret Thatcher – önskar göra en stor skattesänkning. Sunak menade först att detta var vansinne och att det bara skulle driva upp inflationen ytterligare. Han ville i stället höja en del skatter för att minska inflationen – för att sedan på sikt kanske sänka inkomstskatterna.
Sunaks mer pragmatiska mittenlinje gjorde att han ledde de opinionsmätningar som frågade alla potentiella toryväljare. Men det spelar liten roll när bara aktiva medlemmar får rösta och bland dessa var Liz Truss linje mer populär. Skattesänkningar ansågs av gräsrötterna mer äkta Torypolitik och jämförelserna med Thatcher gynnade Truss.
Det fick Sunak att i sista stund ändra sig. Nu vill också han sänka skatten och han hävdar att hans största idol är Nigel Lawson, som var finansminister under Thatcher.
Men det finns dem som ifrågasätter klokskapen i Thatcherkulten. I BBC:s radioprogram ”A point of view” (10/7) menar den politiske filosofen John Gray att det är ironiskt att 1980-talet nu görs till norm för vad som ska vara konservativ politik. Gray påminner om att när Thatcher presenterade sina reformer sågs de som nödvändiga för att komma ur en lågkonjunktur och skapa ordning i statens finanser. Hennes reformpaket var pragmatiskt snarare än ideologiskt motiverat. Mer ideologiskt blev det mot slutet av Thatchers tid vid makten, när avregleringarna i hemlandet sattes i samband med kampen mot kommunismen.
Värt att notera, menar Gray, är att Thatcher själv aldrig önskade den revolution hon satte i gång. Hennes ideal var hennes fars England. Genom mindre statlig inblandning och större egenansvar hoppades hon att människor skulle uppvärdera familj, civilsamhälle, rötter och tradition. Men i stället drevs samhället på i alltmer individualistisk riktning där några var vinnare och andra förlorare. En utveckling som gick stick i stäv mot vad engelsk konservatism stått för innan Thatcher.
Ändå är det idag just 1980-talets högerpolitik som ses som den ideologiskt renläriga av många partiaktiva – inte bar i Tories utan nog också i till exempel de svenska Moderaterna. Det kan skapa problem om det hindrar dagens politiker från att på ett pragmatiskt sätt ta sig an vår tids frågor. Världen idag ser inte ut som på 1980-talet.