Forskningen är idag relativt samstämmig i synen på bestraffning som träningsmetod för djur som hästar och hundar – den får ofta oönskade bieffekter i form av olika beteendeproblem. Positiv förstärkning är att föredra. Trots den samlade kunskapen kramar sig flera aktörer fast vid det gamla.
Till exempel publicerades nyligen en debattartikel i Göteborgs-Posten (13/6) där ett antal hundtränare tillsammans med Svenska Kennelklubben beklagade sig över det ”åsiktskrig” som förs i hundvärlden och försvarade användningen av bestraffning för att träna hundar. Tacksamt nog har forskningen om olika träningsmetoder kommit så långt att man inte längre behöver förlita sig på åsikter. Det finns ett stort antal vetenskapliga studier som visar att bestraffningsträning riskerar att förvärra beteendeproblem som aggression och rädsla.
Författarna till den nämnda debattartikeln hävdade att det skulle vara förmänskligande att påstå att rädsla påverkar en hunds beteende –rädsla är en grundläggande känsla som kan överskugga intränade beteenden – eller att hundträning och barnuppfostran är jämförbara. Det är de inte, eftersom barn och hundar tillhör två helt olika arter med olika kognitiva och kommunikativa förmågor.
Det blottlägger en oroväckande kunskapsbrist hos yrkesverksamma hundtränare. I synnerhet representanter för organisationer som Svenska Kennelklubben borde vara mer insatta i forskningen om hundars beteende och träning.
Problemet är inte begränsat till hundvärlden. Även Svenska Ridsportförbundet har gjort sig skyldigt till bristande forskningskoll. I ett uttalande i magasinet Hippson (15/6) om att tillåta bettlösa alternativ inom fälttävlan hävdade de att ”det finns oss veterligen inga studier som påvisar att det är bättre ur hästvälfärdssynpunkt att rida bettlöst än med bett”. Faktum är att det så sent som i mars i år publicerades en studie som undersökte förekomsten av bettskador på just fälttävlanshästar. Fler än hälften av de 208 hästarna i studien hade akuta skador i munnen. Det finns även andra studier som undersökt bettrelaterade skador på hästar i olika discipliner och funnit att de är vanligt förekommande. Att utrustning orsakar lidande för hästarna är oacceptabelt och anledning nog att se över regelverket.
Det är ganska anmärkningsvärt att två tunga organisationer visar en sån brist på kunskap. I förlängningen riskerar det att leda till sämre djurvälfärd, för hur kan en vanlig hund- eller hästägare förväntas hålla koll på den senaste forskningen när varken Svenska Kennelklubben och Svenska Ridsportförbundet gör det?