I går valdes Magdalena Andersson till ny ordförande för Socialdemokraterna. Det var väntat. I egenskap av finansminister var hon en självklar efterträdare till Stefan Löfven. Men idag börjar allvaret. Redan nästa vecka kan hon prövas i sin nya roll i en statsministeromröstning i riksdagen. Klarar hon den väntar ytterligare ett slag om statsbudgeten kort därefter. Och om bara två månader börjar valåret.
Utgångsläget är knappast idealiskt. I den senaste opinionsmätningen som SVT gjort i samarbete med opinionsinstitutet Novus har Socialdemokraternas stöd sjunkit till 25,6 procent. Samtidigt har Vänsterpartiet gjort kometkarriär i väljaropinionen och ligger nu på 11,3 procent, retsamt nära partiets absoluta toppnotering på 12 procent i riksdagsvalet 1998 under dåvarande partiledare Gudrun Schyman (V).
Man skulle kunna kalla det för Dadgostareffekten. Nooshi Dadgostar (V) har sedan i somras försökt reparera den skada hennes företrädare Jonas Sjöstedt (V) åsamkade partiet när han valde att släppa fram regeringen Löfven utan minsta motkrav på politiskt inflytande. Hon har vitaliserat vänsteroppositionen och gjort sitt parti till en reell politisk maktfaktor. Socialdemokraterna har inte längre lyxen att kunna ta Vänsterpartiets stöd för givet.
Inför S-kongressen och partiledarbytet har Dadgostar upprepat sina krav på inflytande för att släppa fram Magdalena Andersson som statsminister, och Andersson gör klokt i att ta dem på allvar. Vänsterpartiet förväntar sig, föga förvånande, vänsterpolitik: höjda pensioner, höjd a-kassa. Får de inget gehör så kommer de inte att stötta varken S-budget eller S-regering.
Detta sätter Andersson i en politisk rävsax, för ger hon Vänsterpartiet det de vill ha blir det troligtvis ingen S-regering ändå. Socialdemokraterna är lika beroende av Centerpartiets stöd som Vänsterpartiet, och de har diametralt olika uppfattning om principiella frågor som arbetsrätt och skatter. Att jämka ihop dessa två politiska ytterligheter ter sig som en omöjlig uppgift.
Till råga på detta så har Miljöpartiet vaknat till och insett att de står på randen till en kollaps. I opinionen skvalpar de runt fyraprocentsspärren och riskerar att åka ut ur riksdagen. För att åter göra sig påminda hos väljarna kräver de nu mer inflytande över profilfrågor som skogen och strandskyddet – och hamnar således på kollisionskurs med Centerpartiet. Mitt i denna trevägskonflikt står Socialdemokraterna som har allt att förlora på att misslyckas med sin medling, för som läget ser ut idag behöver de stöd från alla tre för att kunna bilda regering, eller ens få igenom sin budget i riksdagen i höst.
De senaste åren har Sveriges politiska karta ritats om ordentligt. Frågor som för bara två val sedan var tabubelagda i det offentliga samtalet – som invandringens kostnader och Sveriges asylpolitik, till exempel – är numera politikernas favoritämnen. I debatten krävs allt hårdare tag mot allt och alla, från bidragsfuskare till gängkriminella. Betraktat lite från sidan framstår det nästan som ett uppdämt behov som man nu tar igen dubbelt upp när man äntligen får chansen.
Allra tydligast syns denna trend i kriminalpolitiken. Det blir en snabb kapplöpning mot avgrunden mellan partierna, där långsiktiga fri- och rättigheter åsidosätts eftersom behovet av skarpa åtgärder för att få bukt med den kortsiktiga kriminaliteten anses väga tyngre. Socialdemokraterna går i spetsen för detta, givetvis akut medvetna om sitt eget ansvar som regeringsparti för att det över huvud taget blivit så här. Det senaste förslaget om att utreda möjligheten för polisen att genomföra godtyckliga razzior i människors hem är ett paradexempel där viljan att framstå som handlingskraftig går före medborgarnas integritet.
Magdalena Anderssons (S) utmaning kommer att vara att dra i nödbromsen och försöka få lite rätsida på sitt parti. Just nu är det allmänna intrycket att Socialdemokraterna agerar i panik för att möta den mer sammanhållna kriminalpolitik som Moderaterna – ett parti med högre trovärdighet i frågor som brott och straff – lanserar.
Socialdemokraterna möter en stabil högeropposition som genomgått ett offentligt reningsbad i opinionen och nu haft två mandatperioder att organisera sig inför valet. Själva har de fått ägna merparten av de senaste fyra åren till att navigera det minfält som utgör Januariöverenskommelsen. Det är ingen optimal situation för en regering som har två misslyckade mandatperioder bakom sig och ett antal kriser framför sig.