Sverige kastas in i en djupt omskakande, traumatisk kris. En rejäl karl stiger fram och tar befälet. Regeringen och hela nationen lutar sig mot honom i prövningens svåra stund.
Medierna äter ur hans hand. Han utstrålar trygghet, gedigenhet och kompetens. Vi är förvissade. Mörkret må ligga tungt över landet. Men det finns ljus i tunneln och det kommer att lösa sig.
Krisen drar ut på tiden. Det sker en del märkligheter kring den hyllade rorsmannen. Tvivlet börjar gnaga om han stakat ut rätt kurs, kritiska röster hörs, fast sånt där slås helst bort. Vi vill lita på honom, fortsätta tro på att han är klippan i stormen, och regeringen gör det in i det längsta.
Men till sist tvingas även statsministern inse att situationen är ohållbar. Misslyckandet ligger i öppen dager och frälsaren skjuts åt sidan, en fallen man.
Jag syftar på Hans Holmér, länspolismästaren som i mars 1986 tog över spaningarna efter Olof Palmes mördare med total uppbackning från högsta ort och katastrofalt resultat. Spökar han igen?
Visst. Det är kanske en dum, obekväm och haltande jämförelse. Men jag kan inte befria mig från tanken att statsepidemiologen Anders Tegnell liknar den svenska coronakrisens motsvarighet till Holmér.
Det var Tegnells och Folkhälsomyndighetens expertstyre som regeringen överlät tömmarna till när covid-19 drabbade oss. Sverige skilde som bekant ut sig internationellt genom att välja en mjuk linje i hanteringen av smittan.
Såväl inför den första vågen i mars, som inför den andra vågen nu, spelade Anders Tegnell ner riskerna och har trots sina tämligen uppseendeväckande felbedömningar tagit genomgående lätt på invändningarna mot den valda strategin. Någon ödmjuk vilja till kurskorrigering har han knappast utmärkt sig av.
Till och med OECD:s färska rapport, där Sverige bland annat konstateras vara Europasämst på att stävja smittspridningen, möter Tegnell med ro och hävdar att den ”helt saknar kontext” (SVT 23/11).
Men det är svårt att dribbla bort faktum att Sverige har brutalt många fler avlidna i covid-19 än våra grannländer – 6406 döda människor mot Norges 306, Danmarks 784 och Finlands 375. Det är en kontext som ingen ansvarskännande regering kan nonchalera, om ambitionen finns överleva politiskt och moraliskt. Det är uppenbart att statsledningens förtroende är på upphällningen.
Beslutet om maxbegränsningen till 8 personer vid allmänna sammankomster skedde på regeringens eget bevåg. I söndags försökte Stefan Löfven demonstrera att han tagit tillbaka tyglarna och höll ett stentufft tal till nationen med det obevekliga budskapet: ”Ställ in. Boka av. Skjut upp.” Anders Tegnells mer sangviniska väg synes ha nått sin ände.