Tro ingen som påstår att Charles de Gaulle är död. Den store generalen och skaparen av den femte franska republiken kanske avled rent fysiskt 1970. Men gått ur tiden har han aldrig gjort. Vill ni ha ett slående aktuellt bevis?
Nato är hjärndött och USA går inte att lita på, menade den nuvarande franske presidenten Emmanuel Macron i slutet av förra året. I fredags höll Macron ett anförande på militärhögskolan i Paris, där han insisterade på att Europa måste definiera sina egna säkerhetsintressen, utgöra en motvikt till såväl USA som Kina i världen, och bygga upp ett självständigt försvar. Detta givetvis under Frankrikes ledning – EU:s enda kvarvarande kärnvapenmakt sedan Storbritannien lämnat unionen.
Javisst, Charles de Gaulle lever. Macon kunde varit hans buktalardocka. I sommar är det 80 år sedan de Gaulle, en då för allmänheten okänd general, flydde till London för att fortsätta kampen mot Nazityskland som invaderat hans hemland. Han vägrade acceptera Frankrikes skamliga kapitulation och den Hitlervänliga marskalk Pétains lydregim i Vichy.
Med Winston Churchills stöd bildar de Gaulle organisationen ”Det Fria Frankrike”, blir en hoppets eldande röst i radion och den framväxande franska motståndsrörelsen korar honom snart till sin ledare. Han förmår även flera franska kolonier att avsvära troheten till Pétain och gå över på de Gaulles, det äkta Frankrikes, sida.
Men när USA äntrar andra världskrigets scen i december 1941 uppstår svåra spänningar mellan de allierade som kommer att få en avgörande betydelse för framtiden.
Roosevelt avskyr de Gaulle, även vänskapen med Churchill sätts på hårda prov. USA och Storbritannien föredrar nämligen att satsa på en uppgörelse med det fascistiska Vichy, i den groteska illusionen att landsförrädaren Pétain ska lockats att bryta med Hitler. För de Gaulle är det naturligtvis ett fullständigt hån mot allt han representerar.
Som lök på laxen planerar USA inför landstigningen i Normandie 1944 att själva ockupera och styra Frankrike efter befrielsen, istället för att överlämna makten till de Gaulles exilregering. Bara i sista stund lyckas en rasande de Gaulle tvinga amerikanerna att avstå från denna huvudlösa idé och kan sedan tåga in i Paris som den moraliske segerherren.
Det är här vi finner en viktig förklaring till följande decenniers komplicerade franska relation till USA, Storbritannien och Nato som bestått ända in i denna dag. Oviljan underkasta sig anglosaxiska ledband blev föga förvånande ett utmärkande drag hos Charles de Gaulle, generalen och presidenten som personifierar det moderna, orubbligt stolta Frankrike. Så när Macron talar om säkerhetspolitik och försvar, är det egentligen de Gaulle ni hör.