Det hände på trettiotalet givetvis, decenniet då den sociala ingenjörskonsten slog igenom på bred front. Socialdemokraten Alva Myrdal gav ut boken ”Stadsbarn” (1935) som innehöll ett omvälvande kollektivistiskt program för etableringen av vad hon kallade ”storbarnkammare”.
Där skulle det som dittills varit föräldrarnas primära ansvar – barnens fostran – i väsentliga delar övertas av statlig utbildad pedagogisk och psykologisk expertis. Under deras (förment neutrala) vetenskapligt vårdande hand skulle småbarnen flera timmar varje dag ges en ordnad, karaktärsdanande lek- och kamratsamvaro.
En central ideologisk idé med storbarnkammaren var främjandet av jämlikhetstanken - att utjämna skillnader i barnens uppväxtmiljöer, så att säga strömlinjeforma dem till att bli goda medborgare i det nya progressiva folkhemmet. Samtidigt lösgjordes mödrarna från de traditionella familjebanden och kunde ställas till arbetsmarknadens förfogande som skattebetalande kuggar i det offentliga välfärdsmaskineriet.
Allt i detta var inte dåligt. Ur Alva Myrdals lansering av storbarnkammaren växte den moderna förskolan fram. Men det som skaver är det elitistiska pekpinneriet, konformismen, tendensen av krass instrumentell nyttomaximering, den förnumstigt politiserade besattheten av att dirigera och ”lägga livet till rätta” (med kvinnohistorikern Yvonne Hirdmans kritiska formulering).
Det arvet är fortfarande märkbart. Förskolan har många förtjänster, men är helt dominerande som systemkorrekt barnomsorgsmodell. Föräldrar som av olika skäl vill ha andra lösningar betraktas närmast likt en reaktionärt subversiv avvikargrupp, trots att det inte finns någon formell förskoleplikt – men kanske inte länge till.
Inför valet förra året krävde Alliansen i Alva Myrdals anda en obligatorisk ”språkförskola” för nyanlända barn från 3 års ålder. Det förslaget hamnade sedan som en punkt i januariavtalet mellan S, MP, L och C. Syftet är förstås att förbättra integrationen och nu ska en utredning tillsättas.
Självklart är det viktigt att lära sig svenska ordentligt. Det är bortom diskussion. Men gynnar det verkligen integrationen att rycka nyanlända småbarn från föräldrarnas famn och tvångsplacera dem i språkdrillande förskoleanstalter? Är det polis och batong som gäller om föräldrarna vägrar att möta ett förmyndar-Sverige som på detta sätt inskränker deras ansvar och bestämmanderätt över sina egna barn?
Men det är kanske bäst att de nyanlända – stora som små – vänjer sig vid denna typiskt svenska ”mjuka totalitarism”, kännetecknad av en politisk gränslöshet som får stat och samhälle att smälta samman.