”Jag riktar nu en uppmaning att man måste utveckla och uppdatera den svenska modellen för alla dem som nu kommer hit. Gör man inte det riskerar vi att stå inför ett mycket, mycket stort utanförskap som blir ohanterligt.”
Så sade Centerledaren Annie Lööf i fredags då hon stod inför en helgs comeback från föräldraledigheten för partiets kommundagar. Hon äntrade scenen i Karlstad och talade samma klarspråk i invandringsfrågan som hennes parti gjort under hela hösten. C motsätter sig inskränkningar i migrationspolitiken och koncentrerar sig istället på reformförslag som gör att nyanlända lättare kan bli en del av det svenska samhället.
Det handlar inte bara om godhjärtad politik, det är pragmatisk långsiktighet. Många tycks ha glömt den svenska demografiska utmaningen; en åldrande befolkning med allt färre som ska försörja allt fler.
De flesta människor som kommit över våra gränser den senaste tiden utgör potentiell arbetskraft, de är mellan 20 och 40 år. Men om vi inte tar vara på de resurserna kommer de istället att bli en samhällsekonomisk förlust, menar Joakim Ruist, forskare i ekonomi och migration vid Handelshögskolan i Göteborg (Vetandets värld 26/1). Än är det naturligtvis inte försent – det är det aldrig – men ju förr desto bättre. Annars väntar det där utanförskapet som Annie Lööf varnar för.
Enda sättet att vända förlust till vinst är att människor kommer i arbete. För det ordinerar Ruist, tillsammans med kollegan Lennart Flood, professor emeritus vid samma högskola, sänkta ingångslöner. Flood pekar på de lyckade rut- och rotavdragen. De innebär i praktiken en halvering av lönekostnaderna, och har blivit en viktig ingång till arbetsmarknaden för många nyanlända och lågutbildade.
Forskarna får mothugg av en annan professor, Hans Lööf, nationalekonom vid KTH. Han menar att låglönejobb riskerar att människor inte kan överleva på sin lön och tvingas gå till socialkontoret i alla fall. "Det löser inte statskassans problem", resonerar Hans Lööf.
Han får eko hos LO:s avtalssekreterare Torbjörn Johansson som varnar för ett "låglöneproletariat" och liknar låglöneförslaget med planekonomi och Sovjetmetoder (P1 Morgon 8/2). Är ett bidragsproletariat att föredra då?
Hans Lööf jämför istället med USA. Därifrån kommer den mesta forskningen kring ingångslöner. En studie jämför delstaterna New Jersey och Pennsylvania, båda med lagstiftade ingångslöner på 4 dollar. När New Jersey höjde till 5 dollar märktes ingen skillnad på sysselsättningen. "Vilket rimligen också betyder att en minskning av minimilönen inte skulle få fler i arbete", konkluderar reportern inslaget.
Eller inte! Så lyder en logisk tankevurpa. Dessutom, var höjningen blygsam i jämförelse med exempelvis rutavdraget som är på 50 procent. Professor Lennart Flood påpekar också svårigheten i att jämföra svensk och amerikansk arbetsmarknad, som har bland de högsta lönespridningarna i världen. Sverige har lägst.
Lönespridning är bra, om den är av rätt sort. Erfarenhet, ambition och kunskap ska premieras. Låga ingångslöner möjliggör brantare löneutveckling. Ingen påstår att ingångslönen ska vara standard för resten av livet. Den ska vara början på en väg mot en ljusare framtid.
Vad LO, S och andra misstolkar som generella lönesänkningar handlar om en första lön som inte ska ställas mot en högre lön, utan mot etableringsbidrag och försörjningsstöd. Det är nämligen det som i de allra flesta fall är alternativet.