Kraven på yrkesbaserat skydd har ökat i takt med den allmänna brottsutvecklingen. Vid årsskiftet trädde lagstiftningen om blåljussabotage i kraft som höjer straffen för brott begångna mot utryckningspersonal. Samtidigt infördes en regel om att det ska ses som en försvårande omständighet om brott begås mot förtroendevalda. I maj tillsatte regeringen en utredning som ska ge ett liknande skydd för journalister och vårdpersonal.
Senast i raden av de som önskar förstärkt skydd är Olle Wästberg (L), som bland annat ledde 2014 års demokratiutredning. I en debattartikel i DN (7/7) föreslår han ett antal åtgärder för att stävja hot mot folkvalda. De mest långtgående är skärpt lagstiftning och en särskild utredningsenhet hos polisen enbart för brott mot politiker.
Hot, trakasserier och våld mot våra folkvalda är naturligtvis ett stort problem. Att människor avstår från att engagera sig politiskt, hoppar av uppdrag eller idkar självcensur undergräver hela det demokratiska systemet. I synnerhet som vissa grupper, såsom kvinnor och personer med utländsk bakgrund, verkar drabbas hårdare än andra.
En liknande roll spelar journalister eftersom det är de som granskar makten och ska göra information tillgänglig för medborgarna. Och sjukvårdspersonal ska självklart inte riskera att utsättas för våld och hot när de läker och tröstar behövande, även kriminella. Men det innebär inte att särlagstiftning är den bästa lösningen.
Det våld, och hot om våld, som riktas mot dessa grupper är inte unikt för dem, utan del av ett större samhällsproblem. Ett problem som faktiskt drabbar anställda i många andra yrken hårdare. Snabbköpskassörskor och busschaufförer har blivit allt mer utsatta de senaste åren, och till exempel krogpersonal har alltid arbetat i en potentiellt våldsam miljö. Men eftersom deras röster är relativt svaga i debatten hörs inga rop om särskilt skydd åt dem.
Fler yrkesgrupper lär vilja stå på tur för förstärkt rättsskydd. Sådana önskemål, i sig fullt förståeliga, har exempelvis lyfts från lärarhåll. Men risken är att skyddet främst kommer gå till röststarka grupper. Dessa har också vanligen bättre möjligheter att freda sig, till exempel genom att köpa larm, byta jobb eller i värsta fall flytta till annan ort.
Dessutom är det troligen inte särskilt effektivt med specialinsatser för att skydda specifika grupper. Att, som Wästberg föreslår, inrätta en särskild avdelning skulle ta resurser i anspråk som hade kunnat användas för annan brottsbekämpning. Bättre vore att fokusera på rättsväsendets generella förmåga. Vad som behövs är fortfarande höjda straff, fler ingripandepoliser och fler utredare. Inte ett samhälle som delar in medborgarna efter vem som är och inte är särskilt skyddsvärd.
Alla yrken ska skyddas mot brott
När hoten mot politiker och andra samhällsviktiga yrken ökar är det frestande att efterfråga särskilt skydd. Särlagstiftning riskerar dock att gynna starka grupper trots att skydd mot kriminalitet är en rätt för alla medborgare.
Detta är en ledare. Correns ledarsida är borgerlig. Tidningen står fri och obunden från alla partier.