Center mot våldsbejakande extremism, CVE, konstaterar i en nyutgiven rapport (9/7) att den rasideologiska miljön har vuxit under de senaste åren. Och både i Sverige och utomlands har ett flertal terrordåd utförts med högerextrema förtecken. Exempelvis inföll nyligen 9-årsdagen av attentatet på Utöya 22 juli 2011. Men det är viktigt att betona att det folkliga stödet för vit makt fortfarande är mycket lågt och att detta hämmar dess inflytande.
I sin senaste årliga sammanställning rapporterar stiftelsen Expo (28/4) att antalet aktiviteter inom den rasideologiska miljön i Sverige minskade kraftigt under 2019. Ett resultat som stöds av CVE. Minskningen beror på demoralisering hos medlemmarna och interna stridigheter. Inför valet 2018 satsade den ledande högerextrema organisationen Nordiska motståndsrörelsen, NMR, hårt på att vinna mandat i flera kommuner. Men de fick inte tillräckligt med röster någonstans.
Valsatsningen kombinerades med ett försök att bredda medlemsbasen vilket under 2019 ledde till att NMR:s mer radikala medlemmar bröt sig ur organisationen. Ett liknande öde drabbade den organisation som tidigare var ledande inom vit makt-miljön, Svenskarnas parti, när det ställde upp i valet 2014. Det misslyckade också och upplöstes ett år senare.
Högerextremisterna kan alltså inte nå nationell framgång eftersom nästan ingen delar deras idéer. Däremot kan de ge sig på enskilda personer, både fysiskt och psykiskt, och trakassera olika minoritetsgrupper. I mindre kommuner kan sådana hot faktiskt påverka politiken, vilket är allvarligt.
Hot och våld mot enskilda är dock knappast unikt för extremister på högerkanten. Den autonoma vänstern använder precis samma metoder mot personer som de betraktar som ”fascister”. Vilket historiskt har gått så långt som att inkludera moderata politiker. Och under sommaren har flera tidningar, inte minst Göteborgs-Posten (29/6), uppmärksammat de synnerligen grova trakasserier som vissa extrema djurrättsorganisationer utövar mot lantbrukare och deras familjer.
Det är i detta avseende som ett ensidigt fokus på vit makt-miljön blir problematiskt. Till exempel betraktade inte statliga Center mot våldsbejakande extremism ens de radikala delarna av djurrättsrörelsen som våldsbejakande förrän denna sommar (GP, 30/6). På liknande sätt undviker många politiker på vänsterkanten fortfarande att ta avstånd från de organisationer som attackerar meningsmotståndare, såsom Antifascistisk aktion, Afa.
När högerextremister demonstrerar på gator och torg är det befogat att bli upprörd. Men för att det ska kunna bekämpas får hotet inte heller överdrivas så att det ger extremisterna oförtjänt hopp. Och det får definitivt inte leda till att annan våldsbejakande extremism tillåts härja obehindrat.