Av någon outgrundlig anledning verkar det i Sverige finnas en idé om att äldre inte gör så mycket på dagarna. Att med pensionen inträder en stilla tillvaro fjärmad ifrån allt vad värdeskapande och samhällsviktig verksamhet heter. Och kanske har den här bilden förstärkts under coronapandemin.
Många reportage om äldres situation handlar om saknat socialt umgänge och inställda nöjen. Bilden blir att människor som av ålder räknas som riskgrupp har en konstant semesterliknande tillvaro. Det kan inte vara mer fel. Företag, föreningar och församlingar förlamas utan dem.
Småföretag är ofta beroende av den kunskap som personer med decennier av erfarenhet besitter. I familjeföretag finns ofta den tidigare generationen kvar, i den dagliga verksamheten eller för att ge råd.
Bakom många karriärer och vardagsliv finns också far- och morföräldrar som ser till att vardagen går ihop. Två heltidsarbetande föräldrar, barn med många aktiviteter och långa pendlingstider är en ekvation som hade varit omöjlig för många utan hjälp över generationsgränserna.
Många av landets föreningar står också och faller med det ideella engagemang som äldre lägger ner. Det gäller hembygdsgårdar, välgörenhetsorganisationer och idrottsföreningar. Men det gäller också sammanslutningar som många förlitar sig på i vardagen, som bostadsrättsföreningar och vägföreningar.
Så här går det att fortsätta genom samhällets alla grenar, i civilsamhället och inom det offentliga. Det är ofta äldre som fyller kommun- och landstingsfullmäktige, vilket märks när fullmäktigemöten gapar tomma för att många ledamöter av ålder klassas som riskgrupp.
Eller när rättegångar ställs in för att en stor andel av nämndemännen är över 70 år. Till och med i den offentliga debatten om coronapandemin är personer i 70-årsåldern drivande. De tidigare statsepidemiologerna Johan Giesecke och Annika Linde är numera kända namn.
Även en så grundläggande sak som livsmedelsförsörjningen är en process som i mångt och mycket är beroende av människor som har uppnått pensionsålder. Det har varit mycket tal om behovet av utländsk arbetskraft inom lantbruket, men den äldre arbetskraften spelar ofta en avgörande roll på gårdarna. Lantbrukarkåren har en hög medelålder och många hjälper till även efter en generationsväxling – med att passa barn, bidra med kunskap och rycka in när det behövs.
Det brukar talas om de generationer som byggde dagens Sverige. Allt för sällan erkänns att de fortfarande har en omistlig roll i samhällsbygget.