Högre utbildning ska inte styras utifrån näringslivets intressen utan akademins och de enskilda studenternas. Universitet och högskolor måste stå fria att prioritera vetenskapen och medborgarnas bildning.
I en debattartikel på nyhetsportalen Altinget (11/8) skriver Svenskt Näringslivs chef för utbildning, forskning och innovation, Magnus Wallerå, att nya utbildningsplatser bara bör finansieras om de motsvarar arbetsgivares efterfrågan på arbetskraft. Han motiverar det med att coronapandemins ekonomiska följder riskerar att leda till stor arbetslöshet, särskilt bland ungdomar.
Förslaget är dock inte nytt, utan Svenskt Näringsliv har länge förespråkat liknande idéer. Redan 2011 föreslogs att studenter inom humaniora skulle få lägre studiestöd. Tidigare i somras (8/6) välkomnade organisationen också den statliga utredning som föreslog att arbetsmarknadens behov i högre grad ska styra utbudet av gymnasieprogram.
Arbetsmarknadens behov och sannolikheten att studenterna kan försörja sig på sin utbildning är naturligtvis relevant. Men det är ändå bara en faktor i fördelning av anslag och utbildningsplatser. Perspektivet är desto viktigare för yrkeshögskolan och i viss mån vuxenutbildningen som har mer direkt koppling till arbetsmarknaden, vilket Wallerå också tar upp.
Med tanke på regeringens återhämtningsstrategi vore det heller inte orimligt att ta hänsyn till arbetsmarknadens behov. Regeringen vill nämligen uppmuntra arbetslösa, och i synnerhet unga, att fortbilda sig och höja sin kompetens under krisen.
Den högre utbildningen ska dock inte primärt vara en arbetskraftsmaskin åt näringslivet. I första hand ska den driva vetenskapen framåt, skapa spetskompetens och ge medborgarna bildning och verktyg att skapa sig det liv de önskar. Detta gagnar naturligtvis näringslivet, men bara som en del av samhället i stort. Att främst utforma högre utbildning efter efterfrågan på arbetsmarknaden skulle motverka det uppdraget.
Det står sällan klart vilka av de studenter som börjar en grundkurs som kommer bli de främsta i sitt fält. Därför vore det olyckligt att alltför kraftigt begränsa utbildningsplatserna i ämnen som inte direkt gynnar näringslivet. Och även om chansen är låg att få ett arbete inom vissa fält borde det stå studenterna fritt att försöka och ta den risken.
För att högre utbildning ska kunna utföra sitt kärnuppdrag bör den hållas fri från både näringslivets planer och statens pekpinnar.