Afrikas bortglömda behov av billig energi

De ödesmättade budskapen om tid som håller på att rinna ut har varit många från klimattoppmötet COP26. Men tanken på en tvär inbromsning är inte lika relevant för alla.

 Nigerias president Muhammadu Buhari.

Nigerias president Muhammadu Buhari.

Foto: Ben Curtis

Ledare2021-11-04 06:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

I en debattartikel i tidningen Newsweek inför mötet varnar Nigerias president Muhammadu Buhari för tvära kast i energifrågor. ”Tillgång till billig och pålitlig energi har högsta tänkbara prioritet för dagens 1,3 miljarder afrikaner”, skriver Buhari. Och denna befolkning väntas fördubblas redan till 2050. ”Det är en obekväm sanning, men de energilösningar som förordas av dem som brinner mest för att hantera klimatkrisen skulle bidra till att skapa exakt den instabilitet som de varnar för.”

För länder och världsdelar som redan har uppnått en allmänt hög levnadsstandard framstår kanske frågor om tillväxt och utveckling som lite abstrakta. Med en snabbt växande befolkning och ett stort behov av att skapa nya och mer produktiva jobb hamnar saken i ett annat ljus. Att ekonomin växer snabbt är en närmast existentiell fråga. ”Utan mer och stabil energi kan vi inte bygga de fabriker som kommer att förvandla Afrika från en ekonomi med få jobb och tyngdpunkt på råvaruutvinning till en medelinkomstekonomi med hög sysselsättning”, som Buharu skriver.

En central fråga är om solenergi och vindkraft verkligen kan ge denna stabila energi. En annan fråga är om afrikanska länders tillgångar i form av fossila bränslen plötsligt ska anses värdelösa och länderna därmed fråntas en viktig resurs för sin ekonomiska utveckling.

Den senare frågan tas upp i en ny rapport från förre brittiske premiärministern Tony Blairs Institute for Global Change. ”Utmaningen med Afrikas tillgångar av fossila bränslen berör kärnan i frågan om klimaträttvisa”, skriver man. ”Det är svårt att ifrågasätta afrikanska regeringars önskan och rätt att tjäna pengar på sina länders tillgångar på samma sätt som många höginkomstländer har gjort och fortsätter att göra.”

Ett konkret exempel som nämns i rapporten är Moçambique, vars gastillgångar väntas öka bruttonationalprodukten med 40 procent årligen. ”I ett land där nästan hälften av befolkningen lever under fattigdomslinjen och den genomsnittliga årsinkomsten är 500 US-dollar är det svårt att kritisera denna satsning”, som det uttrycks i rapporten.

En tredje fråga är vem som bör fatta de avgörande besluten. I en artikel i tidskriften Foreign Affairs kritiserar Nigerias vicepresident Yemi Osinbajo rika länders beslut att inte längre investera i fossila bränslen i Afrika, en utveckling som enligt Osinbajo kommer att ”krossa” Afrika.

Vid ett seminarium arrangerat av Tony Blairs institut påpekade Osinbajo också att det som Afrika av omvärlden i praktiken förväntas åstadkomma – snabb ekonomisk tillväxt utan fossila bränslen – är något som aldrig förut har gjorts. Det formuleras ett uppdrag som ingen vet om det är möjligt att klara – och det formuleras inte ens av länderna själva. Det är lätt att se konflikten i detta. ”Ingen har rätt att neka vår kontinent dess utveckling”, som Buharu skriver.