Regionalpolitik och industristöd har som retoriska termer förlorat sin lyster. Men under 70-talet vilade det ännu ett hoppfullt skimmer över begreppen. I den tidens ideologiska klimat fanns en utbredd tro på att den allvisa staten kunde agera klokare, långsiktigare och mer rationellt än den synbart stökiga marknaden.
När varvs- och tekoindustrin krisade, samt landsbygdens avfolkningsproblematik seglade upp på agendan, var därför lösningen given: ambitiösa statliga hjälpinsatser. Politiken skulle klara skivan och skattepengarna rullade.
Motiven var nog behjärtansvärda. Fast som ekonomen Milton Friedman uttryckt det: ”Det är ett stort misstag att bedöma politiska beslut och program i enlighet med deras intentioner istället för deras resultat”.
Den armé av sömmerskor och varvsarbetare som Sverige en gång hade är idag borta, trots industristödets försök att göra deras branscher bärkraftigare i omvandlingstrycket från den internationella konkurrensen. Facit av regionalpolitikens mångmiljardsatsningar på att hela landet ska leva är heller knappast något att hurra över. Pengarna har ingen bestående verkan. Urbaniseringen är ohejdad.
Vad är lärdomen av dessa kostsamma erfarenheter? Egentligen föga, annat än att retoriken ändrats till moderiktigare fraser. Det snackas om kluster, science parks, inkubatorer, kompetensutveckling av entreprenörer, rådgivningsplattformar… I grunden är det samma gamla politik som fortsätter att bedrivas i uppsminkad språkdräkt inom ramen för det statliga innovationsbyråkratiska komplexet.
Myndigheter som Vinnova och Tillväxtverket kanaliserar offentligt riskkapital på skattebetalarnas bekostnad till alla möjliga projekt i syfte att stärka näringslivet och få landsbygden att blomstra.
Notan beräknas totalt uppgå till minst 40 miljarder kronor årligen, konstaterar ekonomerna Jan Jörnmark och Christian Sandström i rapporten ”Den industripolitiska återvändsgränden” som nyligen utgivits på uppdrag av Skattebetalarnas förening. Nyttan av miljardregnet summeras på följande bitande sätt: ”De riktade företagsstöden har enligt de utvärderingar som gjorts inga positiva effekter på varken sysselsättning, omsättning eller tillväxt”.
Det är inte särskilt konstigt. Ty varför skulle politiker och byråkrater ha större insikter om företagande och entreprenörskap än företagarna själva? Det är helt väsensskilda kulturer.
En framgångsrik, konkurrenskraftig och innovationsvänlig ekonomi skapas inte genom en statligt dirigerad subventionsapparat. Vill politiken göra något bra för företagen handlar det snarare om generella åtgärder som att sänka skatter och avlägsna reglerhinder som hämmar marknaden.