Det har väl knappast undgått någon att vi i pensionärskollektivet utgör en växande andel av befolkningen. Just därför har allt fler politiker med len eller uppfordrande röst börjat informera oss om att vi framöver måste arbeta längre. Jag både förstår och uppskattar att man är redo att ta i denna tabubelagda fråga.
Jag har dock ett viktigt medskick, nämligen om hälsan så medger. Jag har kamrater som så gärna skulle vilja fortsätta att arbeta när 67-årsgränsen eller någon annan gräns slår till. Men kroppen säger ifrån.
Om förutsättningen hälsa är uppfylld ger en fortsatt kontakt med arbetslivet så många mervärden. De kan gälla faktorer som arbetstillfredsställelse, att hålla sig a jour med samhällsutvecklingen, vidmakthålla ett rikare kontaktnät med olika medborgarkategorier eller helt enkelt hålla hjärnan i trim.
Förutfattade meningar om äldre är rikligt förekommande. Lenny Norman är en mästare i att uttrycka detta i en slagkraftig mening. Några sådana följer här. Du vet att du är gammal när:
* du lägger mera pengar på pelargoner än på Jägermeister
* du inte bara har cykelhjälm, du behåller den dessutom på när du går in och handlar på Ica
Detta tror jag vi får finna oss i som ganska oförargligt. Värre är påståenden av typen att vi stjäl jobben från yngre eller att vi inte begriper att vi blir en bromskloss för yngre personer. Det blir för mig nonsens om man samtidigt predikar att vi som nation behöver flera händer i arbete.
För egen del är det vissa fundamentala funktioner som gör att jag fortsätter att förvärvsarbeta. Utöver att hälsan – hittills – stått mig bi är utmaningen att få gå från operativt beslutsfattande till strategiskt tänkande. Som rikspolischef eller landshövding handlade det dagligen om att fatta löpande beslut för organisationens räkning. Som ordförande för Riksidrottsförbundet eller som fristående styrelseledamot är uppgiften för mig mera att med hjälp av livserfarenhet och hyggligt brett kontaktnät resonera sig fram till övergripande visioner och verksamhetsinriktningar.
Som yngre gjordes karriärer oftast inom privat eller offentlig sektor. Allt fler av oss dyker som äldre upp i den civila sektorn, det vill säga engagerar oss i föreningslivet. De flesta som oavlönade medarbetare, andra i arvoderade befattningar. Det innebär ofta ett kortare tidsperspektiv och uteblivit återval.
Dags att avsluta med ytterligare en sentens till från Norman: Du vet att du är gubbe när folk hälsar på dig samtidigt som de lägger huvudet på sned!