Den turkiska popstjärnan Gülsen Colakoglu har gripits för att ha skämtat om islam.
Kulturdebatt
I förra veckan greps den turkiska popstjärnan Gülsen Colakoglu misstänkt för att “uppvigla människor till hat och fientlighet”. Det låter närmast som det som författaren Salman Rushdie, konstnären Lars Vilks eller satirtidningen Charlie Hebdo beskyllts för på hemmaplan när de på skilda vis kritiserat och gjort satir om islam, de har så att säga fått skylla sig själva för det religiösa våld som försökt tysta dem.
Gülsen har tidigare upprört muslimer på grund av sitt uttalade stöd för hbtq-rättigheter och att hon uppträder för “avslöjande” klädd. Skälet till att man grep henne var att hon under en konsert skämtat om att en av hennes musikers “perversioner” beror på att han gått i en religiös skola.
Det som har hänt betraktas som ytterligare ett steg i hur islams inflytandet över turkisk politik har stärkts, tidigare var populärkulturen åtminstone fredad från religiös censur, till skillnad från journalistiken. President Recep Tayyip Erdoğans parti AKP har försvarat rättsprocessen mot Gülsen med orden “hetsa till hat är inte en konstform”, en retorik som vi alltför väl känner igen i vårt eget land, inte minst av de som av religiösa eller identitetspolitiska skäl vill inskränka vår yttrandefrihet.
Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan.
Min text om Rushdie handlade om att belysa betydelsen av hans gedigna författarskap med anledning av ett religiöst motiverat försök att ta livet av honom. Muslimen Rushdies ärende är att med ironi och humor utmana islam i gemen och driva religionen mot reform.
Den indisk-brittiske författaren Samlan Rushdie blev nyligen utsatt för ett mordförsök.
Varför är det nu inga författare eller popartister som får ett pris satta på sitt huvud eller jagade till världens ände av judiska eller kristna religiösa auktoriteter? Sådant är åtminstone i västvärlden en historisk företeelse som är alltmer avlägsen.
Jag kom att tänka på den framlidne brittiske filosofen Roger Scrutons essä “The Decline of Laughter” (2007). Där pekar han just ut islams humorlöshet som religionens stora problem. Scruton är som Haris Agics påpekar en konservativ tänkare, samtidigt är de ingen tvekan om hans engagemang för yttrandefriheten och att han var en prisad kämpe mot totalitära system så som Sovjetkommunismen. Det är viktigt att påpeka att Scruton var katolik, men i sin text framhåller han just att både judendomen och kristendomen genomgått en nödvändig kulturell process där religionerna lärt sig självdistans och inte minst humor.
Religion är för Scruton en andlig och intellektuell förmåga som hjälper oss att se bortom oss själva och reflektera över livet och världen. Därur växer våra kulturer fram, också i ett sekulärt samhälle som vårt är konst, musik och litteratur alltjämt präglad av sådana motiv.
1. David Hume, målning av Allan Raymsay från 1766. 2. Edmund Burke, gravyr av okänd konstnär från 1873.
Scruton ställer sig en anglosaxisk konservativ (och synnerligen frihetlig) tradition och likt äldre tänkare som David Hume och Edmund Burke ser han en stor moralisk resurs i den religiösa traditionen. När Scruton skriver om religionens kapacitet att “förmörka” delar av våra sinnen handlar det om hur den kan fostra oss till goda människor och hålla samhällen samman genom en känsla för skuld och helighet. Det en medvetenhet om vår egna brister och gränser som gör det främmande för att oss att betvivla sådant som livets helighet och alla människors lika värde.
Ingen betvivlar att det har funnits och finns humor i den muslimska världen, men frågan är om det finns tillräckligt öppet och fritt och om den balansakt eller måttlighet som Haris Agic beskriver är alldeles för försiktig. I min text skildrade jag hur de så kallade “Satansverserna”, de texter i Koranen som antyder att Muhammed både bevittnade och aktade tre äldre förislamiska gudinnor i Mecka, under hundratals år inte betraktades som något problem bland muslimska lärda, man hade en öppnare tolkning av den heliga skriften en bra bit in i medeltiden än vad man har i vår tid.
Att de arabiska och persiska muslimernas förvaltande och utvecklande av bland annat Aristoteles tänkande i århundraden är ingenting annat än imponerande. Trots sitt grekiska ursprung är han knappast är en filosof förbehållen “västerlandet”. Hela den motsättning mellan “vi” och “dem” som Haris Agic här utgår ifrån är felaktig. Den hellenistiska värld som Aristoteles verkade i var förstås präglad av grekisk kultur men också i mycket hög grad av ett jättelikt kulturellt utbyte mellan Europa, Nordafrika, Mellanöstern med förgreningar ända bort till Indien och Kina.
1. Aristoteles undervisar, en gamml arabisk illustration. 2. Roger Scruton.
Lars Vilks konstnärliga gärning kan bedömas olika, själv hör jag till dem som framhåller hur viktigt den varit för att just belysa yttrandefrihetens faktiska gränser och hur dess snävas in på grund av rädslan av religiöst våld. Vilks talade vitt och brett i alla möjliga sammanhang och när han gick bort förberedde han sig för delta i vad som beskrevs som en högerextrem konstmässa i Polen. Konsekvent redogjorde Vilks för sitt konstnärliga syfte och hans metod hänger samman med hans konceptuella konst i övrigt, hans vilja att med ironi och humor avslöja hur olika institutioner i samhället snävar in och bestämmer vår verklighetsuppfattning.
Lars Villks på besök i Norrköping 2016.
Jag vet inte vad Haris Agic menar med “yttrandefrihet in absurdum”, men om han avser Vilks konst så innebär det att den svenska yttrandefriheten skulle vara för vid. Det skamliga under alla år Vilks var verksam var hur obefintligt det svenska etablissemangets försvar av hans demokratiska rättigheter var, precis på samma vis som engelska politiker och muslimer hävdade att Rushdie fick skylla sig själv så skulle också Vilks få lida för sitt skapande. Det är inte exponeringen av idéer och tankar som är problemet, det är den helt oproportionerliga reaktionen och det våldsamma försöket att tysta kritiker och provokatörer.
"Korankravallerna" är det bästa sättet att etikettera det hämningslösa våld vi bevittnade under påskhelgen. Nu kan hittills så många som 50 personer ställas inför rätta för att de utan några som helst försvarbara skäl angripit svensk polis och ägnat sig åt betydande skadegörelse. Utöver de religiösa motiv som nämnts i de efterföljande rättegångarna så har också muslimer boende i Navestad, Skäggetorp och andra platser runt om i landet talat om att en slags “rätt” att med våld få försvara sin heliga skrift. Vi är många som tycker att Koranen ska läsas och inte brännas, men den politiska omognad och rena oviljan att dela vår samhällsgemenskap som kom till uttryck hos långt många fler än de som nu döms kan helt enkelt inte få utrymme i ett fritt och demokratiskt samhälle.
Korankravaller i Skäggetorp i påskas.
Agic har helt rätt i att det finns en demokratisk potential i muslimska samhällen som hittills förverkligats i alltför få av dem. Det finns ett helt forskningsområde som belyser just det, i nättidskriften Kvartal kan man nu läsa en intervju med den nederländske sociologen Ruud Koopmans. Hans senaste studie visar återigen hur islam utgör ett hinder för demokratisk utveckling. Endast två länder, Senegal och Tunisien, av 47 nationer med muslimsk majoritetsbefolkning är demokratier, men också dessa är på väg att upphöra vara det. Samtidigt uppger en majoritet av världens muslimer att de är för demokrati, men när de får följdfrågor så vill de ha sharialagar och endast muslimskt bekännande politiker. Hundratals miljoner muslimer har också röstat fram islamistiska styre när de ha kunnat, i Iran 1979, Algeriet 1991, Palestina 2006, Egypten efter den “Arabiska våren” samt Turkiet under 2010-talet.
Den nederländske sociologen Ruud Koopmans studerar muslimska samhällens stora svårighet att utvecklas till demokratier.
Sådana som den palestinske litteraturvetaren Edward Said, har spekulerat om att det beror på kolonialism och västerländsk imperialism, men faktum är de muslimska länder som styrts av kolonialmakter längst är de minst auktoritära och mest öppna samhällena, just Senegal och Tunisien är bra exempel på det. De har så att säga fått ta del av den kulturella utveckling mot frihet som präglat vår del av världen. Länder som Saudiarabien och Iran som aldrig blev kolonier är i dag de mest auktoritära muslimska länderna. Långt över hälften av de kristna länder som varit kolonier är nu demokratier.
Edward Said 1993.
Likt Rushdie, Scruton och jag själv framhåller Koopman att det auktoritära INTE är en inneboende egenskap i islam, utan att religionen kan utvecklas år rätt håll. Tyvärr har tolkningen av islam under de senaste 50 åren fört muslimska samhällen i en mer antidemokratisk riktning än tidigare. Det finns långt många fler liberala och progressiva muslimer än Rushdie som med fara för sina liv kräver en allmän reform av islam för att göra den till en konstruktiv kraft för demokrati och mänskliga rättigheter. Precis som judendomen och kristendomen måste religionen genomgripande förändras i sin självbild.
Sakine Madon, UNT:s politiske chefredaktör har skrivit om hotet mot den svenska yttrandefriheten i den aktuella boken "Inget är heligt".
Scruton skrev sin text för 15 år sedan, men redan då såg vi en tendens som vuxit sig starkare, en oförmåga att se nyanserna rörande konstnärliga och vetenskapliga framställningar, både historiska och samtida. Jag tänker inte här på särskild forskning utan på den aktivism som strävar mot att tysta avvikande och obekväma röster och driver kampanjer i sociala medier utifrån illvilliga tolkningar och framför allt att manövrera ut fria forskare från våra universitet. Det här är inget litet hot mot det fria och öppna samhället, Upsala Nya Tidning:s liberala politiska chefredaktör Sakine Madons aktuella bok “Inget är heligt” visar det tydligt.
Jag kan inte se att jag satt yttrandefrihet och religionsfrihet mot varandra i min text, men om Agic här menar att islam ska fredas från kritik och satir så är det inte en demokratisk uppfattning. I Sverige har vi inte behövt ta något sådan hänsyn under de senaste 50 åren och det är ett betydande civilisatoriskt framsteg.
Corren och NT:s kulturchef svarar på Haris Agic kritik och ifrågasätter vad demokratiexperten finner absurt med svensk yttrandefrieht.
Jag kalkylerar inte hur min text mottas av läsarna, var och en får tolka och tycka som de vill. Att jag skulle självcensurera mig för att det är valtider händer inte. De tydligt antidemokratiska krafter som blottat sig på senare tid är de som har relativiserat Rushdies och Vilks rätt till fritt skapande och de som angrep svensk polis under påskhelgen i syfte att sprida oro och kväsa demonstrationsrätten.
