"Det är nästan konstigt att det inte skrivits fler romaner om hästar och ridning", säger Gertrud Hellbrand.
Vikbolandet, där Gertrud Hellbrand bor sedan många år, och landbygden är fortfarande centrala inspirationskällor i hennes författarskap. Och så hästarna förstås.
Hennes publika genombrott kom med "Veterinären" (2014) som var en vindlande familjekrönika som utspelade sig på ett maskerat Vikbolandet (Småsjölandet i boken) och där hästsportvärlden var fonden.
– När "Veterinären" kom ut fick den många läsare. Jag tror det berodde mycket på ämnet. Ridning är en folkrörelse. Där är många kvinnor som rider och många tar upp det igen när de blivit äldre. Det är nästan konstigt att det inte skrivits fler romaner om hästar och ridning, säger Gertrud Hellbrand.
Nu är hon tillbaka i hästsportvärlden men gör ett till synes tvärt genrebyte. "Dragoner", första delen i en trilogi, är en spänningsroman i en hierarkisk hästsportmiljö med ond bråd död, intriger, svartsjuka och maktbegär. Det finns också personer i "Dragoner" som faktiskt var med även i "Veterinären". Huvudpersonerna, två män som utbildar andras hästar och lever på att rida dem, var med som hastigast i öppningsscenen av "Veterinären".
– Tanken att skriva nåt mer om hästsport har jag haft sedan dess. 2015 fick jag uppdraget att skriva en novell på temat vinnare och då passade det bra. Då skrev jag om de här två igen och den novellen hette just "Dragoner" och det har jag använt mig av och byggt ut till en hel roman.
"Det är en väldigt speciell och litterärt outforskad värld. Som författare är det väldigt tacksamt att skildra nåt som är som en värld i miniatyr", säger Gertrud Hellbrand om att återvända till hästsportvärlden i nya romanen "Dragoner".
Psykologiska maktrelationer är ett annat tema som Gertrud Hellbrand ofta återkommer till. Hon drog det till sin spets i sin senaste roman "Satyricon" (2018) som skildrade dominans och underkastelse i ett sadomasochistiskt förhållande.
– Maktrelationer finns här också. "Dragoner" är ett psykologiskt familjedrama men mer intrigdrivet än "Veterinären". Jag kan väl tycka att mycket i "Dragoner" går igen från det jag skrivit om tidigare. Men skriver man en deckare eller spänningsroman får man hålla intrigen lite mer koncentrerad.
– Makt och mänskliga relationer är helt enkelt väldigt intressant. Frågor om vem som är stark och vem som är svag i ett förhållande? Det går igen i alla relationer och hierarkier. Det kan också finnas ett aktivt val i att ge upp bestämmandet i till exempel ett äktenskap. En person är mer ledande och en annan väljer att hänga med. Det skrev jag om i "Veterinären", säger hon.
Vad lockar med hästsportvärlden?
– Det är en väldigt speciell och litterärt outforskad värld. Som författare är det väldigt tacksamt att skildra nåt som är som en värld i miniatyr. Där människor stöts och blöts och har sina drivkrafter och som på något sätt avspeglar det större samhället också.
Gertrud Hellbrand började själv rida när hon var sju år och idag har familjen egna hästar som hon sköter om och rider tillsammans med döttrarna. Det handlar om en livslång kärlek till de stora djuren.
– Jag har känt en instinktiv fascination för hästar sedan jag var barn. Min mamma red innan hon fick mig och min syster. I källaren i vårt hus fanns hennes gamla hästprylar, en gamma sadel bland annat. Det var en speciell doft där. Historierna och fotoalbumen från när hon höll på blev nåt spännande.
"Det är ett psykologiskt familjedrama men mer intrigdrivet den här gången", säger Gertrud Hellbrand om nya "Dragoner".
Handlingen i "Dragoner" är även den förlagt till en fiktiv östgötskt plats. Inte Vikbolandet denna gång, utan till byn Hedsbro.
– Ljungsbro är en slags förlaga. Jag har ingen relation till Ljungsbro utan har gjort en egen by av det. Det är inte ristat i sten men rent lägesmässigt har jag tänkt att Hedsbro ska ligga där. Nu när första boken är klar körde jag faktiskt igenom Ljungsbro för att se hur det kändes, skrattar Gertrud Hellbrand.
Vid sidan av bokskrivandet jobbar Gertrud Hellbrand fortfarande halvtid som kursansvarig för en skrivarkurs i Bona folkhögskolas regi. Något som passar henne bra och dessutom underlättar disciplinen i hennes eget arbete.
– En väldig bra och tacksam grej för mig. Det innebär också att jag måste hålla igång ett slags tänkande kring litteratur och skrivande. Eleverna har skrivperioder på cirka 2, 5 vecka och när inlämningarna kommer måste jag sitta med deras texter så jag måste verkligen utnyttja den lediga tid jag har.
– Jag tror också det befruktar mitt eget skrivande genom att hela tiden får vara delaktig i deras kreativa faser, säger hon.
Har du börjat fundera på vad du ska göra efter tredje boken?
– Egentligen inte men det är inte omöjligt att jag stannar kvar i hästvärlden även då, säger Gertrud Hellbrand.