Västerviks visfestival
med Ainbusk, Eva-Britt Strandberg, Abalone dots m fl
FINGE MAN önska något till visfestivalens 40-årsjubilum nästa år så vore det fler kvinnliga medverkande. I årets program är kvinnorna klart underrepresenterade, men å andra sidan är det kvinnorna man minns bäst efter fredagskvällen i slottsruinen.
Eva-Britt Strandberg ser sig själv snarare som skådespelerska än sångerska. Hon vet verkligen hur man skall ta tillvara en text. Mest känd och uppskattad är hon för sina Jacques Brel-tolkningar. Men denna kväll bjöd hon bara på "Amstersam" ur Brel-kalalogen. Det var lite i snålaste laget.
I stället sjöng hon nyskrivna och mer lättviktiga sånger av Robert Broberg, Owe Thörnqvist. Ett par visor av Mikael Wiehe kom också med, men höjdpunkten var Lars Forsells "Inte är det kärlek", genialt tonsatt av ackompanjatören Beneth Fagerlund, som också bidrog med själfull sång.
Nykomligarna i Västerviksgruppen Abalone Dots började trevande, men de fyra tjejerna vann en arbetsseger med sin stämsång och mjukt tassande countrymusik.
Staffan Hellstrand gör aldrig en dålig spelning. Han har scennärvaro och en frenesi, som till sist betalar sig. Jag blir alltid lika rörd när han sjunger sin fina "Fanfar", ni vet sången som börjar med "Det här är en sång för dom fromma..."
Vid 22-tiden vräkte regnet ned över ruinen, men den tappra publiken satt troget kvar. Rödklädda Ainbusk fick oss, med hjälp av sin värme, humor och musikalitet att glömma de hopplösa omständigheterna. Gruppen bjöd på en blandning av nytt och gammalt, den försvenskade versionen av en Eva Cassidysång lät särskilt lovande. Och Marie Nilsson-Linds tragikomiska clown häcklade både publik och väder.
Bandet med Johan Norberg, gitarr, André Ferrari, slagverk och Magnus Lind på dragspel har verkligen lyft Ainbusk till nya musikaliska höjder.