Uggla vill bara skriva hits

Det säger Magnus Uggla från en telefonlur någonstans i Sverige. Han är ute på sommarvägarna igen, på tisdag är det konsert på Vadstena slott.

Musikern Björn J:son Lindh har sagt om turnélivet att "efter tre dagar blir man som en femåring, efter en vecka har alla femåringens positiva egenskaper försvunnit". Hur är det egentligen?

- Som en femåring? Vad menar han med det?

Att det bakom kulisserna snabbt urartar till trams, tristess, bråk, fylla...

- Jaha. Själv har jag bara positiva erfarenheter av turnerandet. Det är då man är fri. På min senaste platta finns en låt som heter "Bara jag får komma hemifrån". Lyssna på den, du! Den täcker ungefär min uppfattning om turnélivet.

Ugglas karriär inleddes i mitten av 70-talet. Jag minns honom från de tidiga åren, då han i vuxenvärldens ögon sågs som en subversiv, dekadent rockare i skinnpaj. Numera har han en odiskutabel position som vår folkkäraste gossen Ruda, omtyckt av såväl ung som gammal. Hur ser han på sin egen utveckling, vart tog den farlige Uggla vägen?

- Det är svårt att åstakomma samma saker i dag som förr. Om jag skrev "Jag mår illa" nu skulle nog ingen reagera överhuvudtaget. Och på 70-talet var det mycket lättare att vara "farlig", som du säger. Allt var så ihopsnörpt då. Dagens klimat är helt annat. Men jag har fortfarande samma inställning, samma vision. Fast påhopp i låtarna känns inte lika kul. Det är så många som håller på med sånt. Från scenen kan man göra det. Men i låtarna, nä!

Nysse Nyström, från ditt gamla kompband Strix Q, har lite syrligt konstaterat att du snarare är en kabaréfigur mer än en rockartist idag.

- Har han sagt det? Okej, det får stå för honom. Men min utveckling är en konsekvens av att kunna fortsätta som artist i ett litet land som Sverige. Jag har gjort krogshower, revyer, alla möjliga grejer. Mitt artisteri har blivit bredare, men stuket är likadant.

Vad är det som driver dig?

- Att skriva låtar! Allt jag gör handlar om att få ut min musik. Det är som låtskrivare jag tänker mig själv i första hand, säger Uggla och passionen i rösten går inte att ta miste på.

Inkluderat live- och samlingsplattor har det blivit närmare tjugo album sedan debuten "Om Bobbo Viking" 1975. Denna glamrockande, Bowieinspirerade skiva är min egen Ugglafavorit och därför slänger jag ut följande uppmaning:

Medge att det är din bästa platta!

- Det kommer jag aldrig att göra! Ska jag ranka mina plattor kommer "Om Bobbo Viking" ganska långt ner. Frånsett "Hallå", och någon annat spår, är det mest mediokra låtar. Mitt bästa album är "Alla får påsar" från 1993. Den har mest hits och gick väldigt bra. Jag vill bara ha hits. Men så blir det ju inte, även om varje albumspår ska vara skrivet för att bli det. Ingen utfyllnad av lalliga grejer. Det är därför jag tar sån tid på mig att göra skivor.

Att Magnus Uggla närmar sig 60-årsåldern är svårt att tro. Han både låter och ser förbluffande ungdomlig ut fortfarande .

Du har varit dig ganska lik genom åren.

- Tycker du? Om man tittar på bilder anser jag själv att det stor skillnad mellan mig som 25-åring och som 58-åring. Men jag är nog sent utvecklad. Kanske är det generna och det är väl min smala lycka. Jag har inte blivit någon farbror. I min bransch kan man inte bli det. Att vara en tjockis funkar bara inte. Sånt måste man tänka på.

Vadstena slott är en gammal Vasaborg. Får du någon speciell känsla av att sjunga där, eller är det bara ett turnéstopp på vägen?

- Sånt är svårt att säga på förhand. Men jag ser fram mot att komma dit och jag blir aldrig less på att sjunga mina egna låtar. Hade jag inte turnépremiär i Vadstena 1994, förresten?