Annika Hedenmo.
Gad surnade för en tid sedan till på SVT:s ankare Anna Hedenmo när hon enligt egen utsago fick en fråga om sin sexuella läggning. Hedenmo hävdade själv att frågan löd hur Gad “identifierar sig”. Hursomhelst var det från min synvinkel en uppfriskande tvist. Tänk att inte vilja prata identitet och dessutom ryta till om det.
Det kan inte mina barn göra. Här är det påtvingat navelskådande som gäller fem skoldagar i veckan. Om jag inte visste att räkna, skriva, och läsa fanns på schemat hade jag trott att ras, kön, och identitet var prio ett. I sjunde klass, till exempel, hade min äldsta dotter “identitet” som tema inte bara i ett ämne, utan två. I åttonde klass var det dags igen. Bland frågorna som 12-åringarna skulle besvara fanns: “Vilken del av din identitet kan du använda till aktivism för att förändra samhället?”
För att vara individualismens vagga har USA — i alla fall den del som sätter tonen för det offentliga samtalet — blivit allt mer fixerat vid att sortera in människor i grupper baserat på medfödda attribut. I facket för “vita cismän” återfinns min man. Han kan programmera, leka med dockor, laga femrätters, komponera sig egen musik, diskutera bysantinska riket, men vad gör det när han enligt identitetsspelets regler ogenerat kan beskyllas för att förtrycka övriga grupper.
Då är Michaela Cuomo, dottern till New Yorks före detta guvernör Andrew Cuomo, mer spännande, åtminstone att döma av rubrikerna hon fick när hon nyligen sorterade in sig själv i facket “demisexuell”, alltså en som bara är sexuellt attraherad av personer de känner emotionell dragning till (tydligen ett revolutionerade koncept). Efter att ha bollat med pan-och homosexualitet sa hon att hon äntligen hittat rätt identitetsmarkör.
Själv får jag väl ta tillfället i akt och komma ut som en gammal dammig 70-talist. Jag som trott färgblindhet — att värdesätta individer och inte hudfärg — var ett eftersträvansvärt mål har nu fått lära mig det är en täckmantel för rasism. Jag som trott vi ville bort från könsstereotyper ser nu en rörelse som i sin iver att sudda ut gränser mellan könen paradoxalt nog cementerar förlegade bilder av hur män och kvinnor ser ut och bör vara.
New Yorks tidigare guvenör Andrew Cuomos dotter Michaela Cuomo har till slut kommit fram till att hon är "demisexuell".
Om utgångspunkten återigen är att “riktiga” flickor har böljande hår och älskar smink och klänningar är det kanske inte så konstigt att allt fler flickor identifierar sig som “icke-binära”. I den mest extrema manifestationen av det senare fenomenet finns föräldrar i min omgivning som ifrågasätter om deras döttrar faktiskt är flickor eftersom de saknar “kurvor”.
I skuggan av den alltmer polariserade diskussionen jagar barnen vidare med sina frågor. Vem är jag? Vem älskar jag? Min väns 11-åring kommer gråtande hem från skolan efter att hon fått en liknande fråga som Magda Gad. Vännerna har krävt att hon bekänner färg. Är hon bisexuell eller inte? 11-åringen säger hon tycker ju om sina vänner. Kanske är hon bi ändå? Vem vet, svarar hennes mamma. Kanske. Kanske inte. Kan du inte bara vara Lisa?
Vid det här laget är min tonåring urless på att rota runt i själen på skoltid. Så när en lärare ställer frågan, “Vad är din största hemlighet?” blir svaret en enda mening: “Om jag berättar det för dig är det ju ingen hemlighet längre.”
Själen är större än snäva identitetsmarkörer någonsin kan spegla.
Heja Team Gad!
Ulrika G. Gerth växte upp utanför Norrköping och bor sedan många år i nordöstra USA. Nås via ulrikag@gmail.com.
