I köket hemma hos familjen Eriksson börjar morgonen lida mot sitt slut. Frukosten är bortdukad, bara pappa sitter kvar med en bok. Maja Erikssons korta flätor guppar då hon rör runt i kaffekoppen med en sked. Om några veckor är det dags att för första gången flytta hemifrån men hon är inte nervös, snarare exalterad.
– Bara tanken över att jag ska spendera varje dag i två år tillsammans med människor som har konstnärsdrömmar är nervkittlande. Jag har alltid varit inställd på att plugga vidare, Lunnevads har bra rykte och ska vara en av de bättre konstutbildningarna.
När Sveriges konstföreningar höll förbundsstämma i Linköping i våras, delades ett ungdomsstipendium ut till en gymnasieelev från Linköping. Utan Majas vetenskap nominerades hon av sin bildlärare och vann.
– Det var väldigt stärkande, att få det erkännandet som stipendiet innebar. Jag har fått fin feedback från lärare innan, men det här var annorlunda, säger hon.
Maja har alltid tecknat, målat har hon gjort sedan tioårsåldern. Det är om nätterna hon är som mest kreativ.
– Det är så dumt egentligen, det är extremt dåligt ljus i mitt rum så ibland måste jag till och med ställa datorn intill staffliet när jag målar. Så det ska bli skönt att få tillgång till skolan lokaler, säger hon och skrattar.
Drömmen är att komma in på Konstfack eller Göteborgs konstskola.
– De utbildningarna är laddade med mycket prestige. Jag som är så ung upplever också att det finns ett tryck från konstvärlden att man måste ha en utbildning. Jag har till och med svårt att tänka på mig själv som konstnär och vågar inte kalla mig det. Jag säger att jag är kulturutövare, säger Maja.
I familjens vardagsrum hänger ett verk från hennes gymnasieprojekt "1952 Keswick". Titeln kommer från en by i norra England som Maja besökte förra sommaren. Där köpte hon en bunt gamla fotografier som kom att bli stommen i projektet. Just denna tavla är målad i olika nyanser av blått och gestaltar en familj på avstånd, ståendes framför ett hus.
– Det är faktiskt den första tavla som jag fått såld. Jag är inte så nostalgisk när det kommer till mina verk så det känns helt ok att den ska få ett nytt hem. Det är snarare roligt att andra människor kommer få chansen att se den, förklarar Maja.
Vi tar oss en våning upp till hennes rum. Från golvet stirrar ett grönt ansikte upp mot oss, röda läppar omringas av en ljus kalufs. Ansiktet bär tydliga drag av Maja.
– Jag gör mycket självporträtt för jag finns ju alltid här. Sen är stilleben ganska tråkiga att måla.
Ett flertal ansikten synar oss från alster som står längs väggarna. De är för evigt fastlåsta i en pose, men förmedlar ändå en känsla av dramatik. Det är svårt att förklara, men både färgskala och vinkel utmanar fantasin. Starka porträtt av den sorten som fastnar på hjärnhinnan. På garderoben vid sidan av tavlorna hänger en studentskylt. "Klassens politiker" står det.
– I klassen hade jag smeknamnet Gudrun. Jag är politiskt aktiv och skyggar inte vid en diskussion. Men det är en annan del av mig, och inget som jag tror påverkar mitt konstnärliga uttryck. Det finna andra som är mycket bättre på att måla socialistisk eller feministisk konst.
Hon pekar på en tavla på en blå figur iklädd bikini ståendes i ett vattenbryn. I handen håller figuren fram något i kupade händer.
– Den är min favorit just nu, det är något med känslan den förmedlar. Mycket av det jag målar triggas av en impuls eller av en känsla jag får av saker i min närvaro, förklarar hon.