Favoriten
M.A.S.H.
TV-serie från 1972–1983
Jag skrattar och gråter och blir irriterad. Varje gång. Och ändå har jag sett serien minst 20 gånger. Det spelar liksom ingen roll att jag vet vad som ska hända. För "M.A.S.H 4077" är min favoritserie. Jag återkommer till den. Med jämna mellanrum. Jag tror att det handlar om att i det bekanta släppa loss känslor. Att vara lite förberedd, men ändå överraskas.
Så när sjukhuschefen Henry Blakes flygplan störtar på vägen hem ifrån tjänstgöringen i Korea då gråter jag. Och lyssnar man riktigt noga så hör du att skådespelarna inte var beredda på att karaktären skulle dö. Du hör ett medicinskt instrument falla till golvet när Walter "Radar" O'Reilly blir den som ger budskapet. Det är starkt.
Det som också gör serien kraftfull är dess allmängiltighet. Vi möter människors svagheter och styrkor och också berättelsen om den outhärdligt långa tristessen. Något som går att känna igen för en hemarbetande reporter i dessa coronatider. Alltid aktuell.
Jag slås också varje gång av hur serien blir allvarligare och allvarligare för varje säsong. Som om humorn behöver få kraft av det mindre muntra. Det gör också att serien faktiskt växer. Den blir mer politisk och samtidigt samtidskommenterande fast den ska utspela sig i historisk tid. Det har förstås att göra med den historiska närheten med Vietnamkriget. Bra manus håller och det är faktiskt väldigt lite som känns daterat. Jag kommer att återkomma till min vän.