Jag har ett tydligt barndomsminne av när jag först såg “Batman: The Animated Series” (1992–1995) en tidig lördagsmorgon helt oförberedd på att jag skulle få uppleva tecknat av ett slag jag varken sett förr eller senare. Visst hade jag bläddrat i pappas gamla tidningar från 60-talet och sett den repriserade William Doziers humoristiska och färgsprakande tv-serie “Läderlappen” (1966–1968), men det här var något helt annat. Allt var svart som bläck, karaktärerna, handlingen och inte minst den bistra humorn.
I första avsnittet “On Leather Wings” plågar en mystisk “fladdermusman” Gotham City och den hårdkokte och inte så nogräknade polismannen Harvey Bullock (Robert Costanzo) är övertygad om att det är samma figur som är den maskerade vigilanten Batman (Kevin Conroy). Han vill därför få en egen specialenhet för att jaga den frifräsande brottsbekämparen. Polischefen Jim Gordon (Bob Hastings) sätter sig på tvären eftersom han har ett hemligt samarbete med Batman, men statsåklagaren Harvey Dent (Richard Moll) har en annan uppfattning och ger Bullock klartecken att fånga fladdermusen.
Samtidigt börjar Batman själv undersöka vem denna mystiske fladdermusman kan vara. Vid en brottsplats finner han ett stycke päls…
Skurken Man-Bat introducerades i tidningen “Batman” 1970 och var bara en av många karaktärer som fick ett helt nytt liv genom Eric Radomskis och Bruce Timms mångfaldigt prisade tv-serie, återkommande nämnd som en av de absolut bästa som skapats.
De influerades starkt av filmskaparen Tim Burtons egensinniga tolkning av superhjälten i filmerna “Batman” (1989) och “Batman återkomsten” (1992). Burton hade på sätt och vis återvänt till Bob Kanes och Bill Fingers ursprungliga serietidningshjälte från sent 1930- och tidigt 1940-tal. På den tiden var serien vuxnare, med en slags film noir-känsla utforskade den både våldsamma hämndmotiv och sexuella teman. Därför skapade han med sin egen särskilda skräckgotiska stil en synnerligen mörk värld som för tankarna till just mitten av 1900-talets Amerika i någon slags hårt skruvad version.
Det var Radomski som ritade den tecknade seriens särskilda konstnärliga uttryck, en nattsvart art déco som kom att kallas “dark déco”, målad med en palett murriga vintage-färger. Denna särskilda kvalitet uppstod genom att inte teckna på vita blad utan i stället lägga ljusare färger på kolsvart bakgrund, något som aldrig hade gjorts inom film- och tv-animation tidigare.
Radomskis Gotham påminner om 30-talets amerikanska storstäder, de massiva och industriella byggnaderna präglas av vackra dekorativa och organiska, växtliknande former. Alla är välklädda som om det vore just 1940-tal, kvinnorna i tjusiga klänningar och männen i kostymer med hatt. Både skurkar och polis är beväpnade med så kallade “Tommy Guns”, gamla kulsprutepistoler med runda magasin, populära bland gangsters under 20–,30- och 40-talet och man reser i stora luftskepp. Samtidigt finns avancerad digital teknologi och till och med persondatorer. Vi befinner oss alltså i någon slags epokeklektisk alternativ verklighet.
Seriens estetik var så överväldigande att den ofta inte bara ramade in karaktärerna och handlingen utan den blev snarare dominerande. Det här var både dess styrka och svaghet. Kritiker har framhävt just hur serien faktiskt blev bättre varje gång bilden frös, varje avsnitt var snarare som en mängd bildrutor som konstverk i sin egen rätt, men i rörelse fick den inte alltid samma kvalitet.
Det som utmärkte “Batman” var att den inte likt åtminstone någon amerikansk tecknad serie var djupare och mer sammansatt. Under seriens gång utvecklades karaktärerna och deras relationer. Ett bra exempel på det var hur Batman och hans unge medhjälpare Robin (Loren Lester), den föräldralöse adopterade Dick Grayson, går från just en far- och son-förhållande till att Robin/Dick blir en alltmer självständig karaktär som söker sin egen vuxna identitet.
Batman själv känner vi igen. Bruce Wayne är son till miljardärerna och filantroperna Thomas och Martha Wayne som blir ihjälskjutna under ett rån när han bara är åtta år gammal. Wayne bevittnar själv händelsen och blir traumatiserad, men lyckas vända smärtan och hämndbegäret till något positivt, att bekämpa det tungt kriminellt belastade och genomkorrupta Gothams orättvisor. Genom att studera kampsport, kriminologi, vetenskap och polisiärt arbete utvecklas han som vuxen till den maskerade brottsbekämpande Batman. Han uppfostras av familjens lojale butler Alfred Pennyworth (Clive Revill, Efrem Zimbalist) som också blir hans rådgivare och medhjälpare.
En stor skillnad mot tidigare skildringar av Wayne, exempelvis i Burtons filmer, är att Wayne inte spelar en självupptagen snobb och playboy för att dölja sin djupare identitet som maskerad hämnare. I stället är han en tydlig och bestämd, utåtriktad och varm företagsledare som styr koncernen Wayne Enterprise mot en bättre framtid och tidstypiskt arbetar för att förbättra miljön och rädda planeten.
Även om “Batman” var en serie för barn arbetade den med mer förtäckta vuxna associationer och teman. Framför allt får vi hela tiden hintar om Waynes/Batmans kärleksliv och passioner, hans dragning mot seriens femme fatale-karaktärer, både deras sociala masker och kriminella jag, som blondinen Selina Kyle/Kattkvinnan (Adrienne Barbeau, 80-talets stora sexsymbol) och rödhättan Lillian Rose/Murgrönan (Diane Pershing).
“Batman” hade extremt höga ambitioner när det kom till röstskådespeleriet. En viktig karaktär är förstås Batmans nemesis Jokern, den psykopatiske “mördarclownen”. I serien är dennes ursprung dunkelt, men vi får antydningar om att han riktiga namn är Jack Napier, Precis som i Burtons film “Batman” och i den fristående långfilmen “Batman möter Mörkrets hämnare” (1993), ofta omnämnd som den egentligen bästa Batmanfilmen och en av de absolut bästa animerade filmerna som gjorts, får vi veta att han varit hejduk åt maffian och att han i en närstrid med Batman i en fabrik fallit ner i ett kar av kemikalier som vanställt honom till att se clownliknande ut. Den redan sadistiske gangstern blir nu dessutom helt vansinnig.
Först var det tänkt att Tim Curry, som 1990 satte hela världen i skräck som den djävulske clownen Snåljåp i tv-serien “Det” efter Stephen Kings roman med samma namn. Men han fick problem med stämbanden och rollen gick i stället till ingen mindre än Mark Hamill som dessutom var en stor Batman-entusiast.
Hamill gick från sin klassiska roll som den unge hjälten Luke Skywalker i George Lucas filmer om “Stjärnornas krig” och Wolfgang Amadeus Mozart (vars skratt han kom att återvända i “Batman”) i Peter Shaffers musikal “Amadeus” (1983) på Broadway till att göra en av de främsta Jokern-tolkningarna någonsin. Han fick anvisningar om att helt släppa Jack Nicholsons tolkning i Burtons “Batman”, så i stället tog han inspiration av Claude Rains skådespeleri i James Wahles klassiska rysare “Den osynlige mannen” (1933). På en delikat vis balanserar han mellan absurd gladlynthet och rent urartad ondska. Hamill insisterade på att får röra sig i studien samtidigt som han spelade in rösten vilket gav ett helt annat liv åt karaktären. Hans insats i “Batman” att förändra hela röstskådespeleriet inom tecknad film och sätta en ny standard för det därefter.
Utöver Hamill kan också Ron Perlmans roll som den tragiske skurken Leransiktet nämnas och inte minst Adam West, som spelade Batman i den mer humoristiska tv-serien från 60-talet, och som dyker upp i rollen som Gray Ghost, en tv-seriekaraktär och Waynes barndomsidol baserad på seriehjälten Skuggan från 30-talet som mycket riktigt var en förebild för Kane och Finger när de skapade sin Batman.
En rad nya karaktärer introducerades också som sedan har blivit återkommande i tidningen, serier och filmer. Framför allt två kvinnor som satte ny färg på serien, Harley Quinn (Arleen Sorkin) och Renee Montoya (Ingrid Oliu, Liane Schirmer), hårdingen Bullocks medmänskliga och kloka kollega.
Harley Quinn har så småningom blivit en populärkulturell ikon i sig själv och i serien dyker hon upp som Jokerns undergivna och lojala flickvän, i en långt ifrån barnvänlig sadomasochistisk relation kränker och misshandlar han henne regelbundet till dess att hon tröttnar på honom och ger sig ut på egna äventyr.
Totalt tilldelades “Batman” fyra Emmys, den amerikanska tv-branschens finaste pris, under åren serien visades. Den prisades förstås för sina animationer och sitt fantastiska manus, men också för musiken. Det var ingen mindre än den fyrfaldigt Oscarsnominerade Danny Elfman som skrev ledmotivet, senare anlitades också en annan tonsättargigant inom amerikansk film och tv, Shirley Walker. All musik vi hör i serien är inspelad av en symfoniorkerster, vilket förstås höjer hela upplevelsen av serien, som att se en riktigt påkostad spelfilm.
“Batman” fick stor betydelse för animerade tv-serie därefter och räknas vid sidan av humoristiska “The Simpsons” (1989-). Tanken var att den serien nu 30 år senare skulle ha fått en hyllning i form av en nyinspelning av bland andra Bruce Timms regi, men ekonomiska problem verkar göra att det går i stöpet om inte någon annan strömningstjänst än HBO vill visa den. Originalserien är däremot svår att få tag i, men finns att köpa på DVD.