– Jag kommer ihåg Ringströms bokhandel. Vi var flera i klassen som åkte dit och tjatade: "När kommer den?". Det har jag aldrig upplevt med någon annan författare eller artist eller något, säger Claes Eriksson.
Föremålet för Claes Erikssons tonårshysteri var varken Beatles eller Rolling Stones, utan Tage Danielsson. Inför släppet av "Sagor för barn över 18 år" blev de stammisar på bokhandeln i barndomsstaden Trollhättan.
Tjörnbron håller för överfart denna vackra julidag, men vägbeskrivningen är knapphändig. Efter en avstickare in på en irriterad sommarfirares garageuppfart stannar vi till framför Claes Erikssons och sambon Anne Ottos faluröda sommarhus. En himmelsblå Toyota Prius står på laddning framför en illröd jeep. På skuggsidans altan fortsätter Claes Eriksson att berätta om förhållandet till Hasse & Tage.
– Stora förebilder. Jag var i den påverkbara åldern, mellan 15 och 25, när de var som mest aktiva. Sedan är man förstockad, gipsad och redo att ge sig ut i livet.
Jag och fotograf Tord tar seden dit vi kommer och slänger i tre rågade skedar pulverkaffe i den lilla kaffekoppen. Starkt.
1984 åkte Claes Eriksson till Stockholm. Två år tidigare hade lillebror Anders, också han medlem av humorgruppen Galenskaparna, introducerat gänget för barbershopkvartetten After Shave. Nu skulle västkustkoalitionen göra ett gästspel med sin andra revy "Träsmak". Året innan blev "Skruven är lös" sågad längs fotknölarna av huvudstadspressen. Jan Rippe väljer att ge Chalmers ett försök till, men gruppen stretar på och bestämmer sig för ett återbesök i Stockholm.
– Man ska aldrig vara tvärsäker på vad som är bra och dåligt, det finns så många mystiska faktorer som spelar in, säger Claes Eriksson.
Det verkar stämma. Enligt gruppen själva är revy ett och två ungefär lika bra, men den här gången blir det braksuccé. Totalt spelas "Träsmak" över 150 gånger. En kväll sitter gänget i Cabarets personalmatsal när en lång herre kommer in med ett glädjeflin över hela ansiktet. Tage Danielsson har tagit med sig en flaska champagne för att fira gruppen som ska komma att axla hans humormantel.
– Han försökte få igång ett samtal, men vi kom inte på något att säga. Det fanns inget som var tillräckligt bra. Det var så jävla hemskt, jag kan gräma mig över det fortfarande.
Med sig till revyn hade Tage Danielsson tagit Waldemar Bergendahl, legendarisk filmproducent på SF. När han senare kom att ge grönt ljus för Galenskaparnas första film, "Leif", sa han att de hade Tage Danielsson att tacka för det.
När filmen hade premiär 1987 var det bara en av Galenskaparnas totalt fem premiärer det året. Ett sådant arbetstempo hade varit svårt att hålla i dag, menar Claes Eriksson.
– Jag minns när jag skrev "Stinsen brinner", det tog ungefär en månad. 2002 skrev jag "Kasinofeber", det tog åtta månader. "Stinsen brinner" är skriven på inspiration, "Kasinofeber" på erfarenhet. Det är det tråkiga med att bli äldre, man får ersätta inspiration med erfarenhet, säger Claes Eriksson och fortsätter:
– Men det är svårt med komik, man måste nästan vara lite äldre annars blir det bara ordvitsar av allt. Det krävs livserfarenhet. När man är äldre kan man göra väldigt mycket av en väldigt liten tunn idé.
Korrupta vapenhandlare, hysteriska finanspampar eller maktfullkomliga mediemoguler. Som huvudperson bakom de flesta av gruppens film- och tv-produktioner har Claes Eriksson också bidragit till att gruppen riktar sina sparkar uppåt.
– Jag läste en bok om Hasse & Tage. De ville bara vara roliga, men de märkte vilken respons satiren gav. Då insåg de att de måste hitta en värdegrund – de fick alltså sitt politiska medvetande genom sin framgång. Lite så var det för mig också, säger Claes Eriksson och fortsätter:
– Helt plötsligt gick alla och sjöng att man ska ha husvagn. Den var ju tänkt som en parodi men den blev någon slags kampsång för husvagnsägare.
Men viljan att ta strid för sina åsikter har mattats av med åren. När Claes Eriksson lät en karaktär i musikalen "Lyckad nedfrysning av herr Moro" från 1994 läsa några rader ur Strindbergs "Liten katekes för underklassen" blev publiken arg. Det var för kommunistiskt, fick han höra.
– Förr tänkte jag att om jag bara formulerar mig rätt så kommer alla att hålla med mig. Men det gör de ju inte.
"En räddare i nöden, med glädje hälsad, en frälsning för den som redan är frälsad. Men den har inte bruk, för nån som är sjuk". Knut Agnred framför "Den offentliga sektorns rap" i tv-serien "Tornado – en tittarstorm" från 1993. "Bildt, Björck och Dinkelspiel" heter i dag "Bildt, Borg och Reinfeldt", men temat – privatiseringen av det offentliga – är knappast mindre aktuellt.
– När jag skrev den för över 20 år sedan så kände jag att alla som hör den kommer att hålla med. Men i dag så skulle det inte vara fallet. Det är jävligt knäckande. Enligt mig handlar det om ren fördumning. Jag är en väldig motståndare till nyliberalismen, den har förstört otroligt mycket fint samhällsbygge. Det är sorgligt, jag känner mig lite vilse i samtiden.
Claes Eriksson har lärt sig vad det innebär att hamna på kant med samtiden. I juni 2002 ringer en reporter från Aftonbladet upp honom. I april samma år ändrades radio- och tv-lagen så att det blev tillåtet att bryta tv-program för reklam, i stället för att endast tillåta reklam i utrymmet mellan två program. Reporten berättar att regissören Vilgot Sjöman tänker anmäla TV4 till Granskningsnämnden för att ha avbrutit visningen av hans film "Alfred". Claes Eriksson fick av reporten veta att även hans egen film "Hajen som visste för mycket" visats med reklamavbrott i TV4.
– Han frågade om jag stödde Vilgot i det här. Då sa jag att det är klart att han inte ska vara ensam, detta ska jag vara med på.
Efter avslag går fallet vidare till domstol. Till skillnad från Granskningsnämnden är rättens medlemmar tvungna att själva titta på verken vars konstnärliga uttryck ska ha kränkts av reklampausen.
– Det var enda anledningen till att vi vann. Tänk dig själv att sitta i en fullt upplyst rättssal och titta på "Hajen som visste för mycket" på en liten videoskärm. Reklamavbrotten blir ju olidliga, säger Claes Eriksson och ler.
2008 stod det klart att alla instanser, inklusive Högsta domstolen, höll med Claes Eriksson och Vilgot Sjöman. Reklamavbrotten innebar en kränkning av regissörens upphovsrätt.
– Men trots att vi fick vann blev jag kallad rättshaverist och gammal fossil. Det var det mest fantastiska tyckte jag, att folk kunde ha en annan åsikt. Att det fanns de som tyckte att det var bra med reklam.
Rent juridiskt ansåg Claes advokater att domen var så pass stark att den öppnade för en framtid där reklamavbrott i film helt försvann från filmbolagens förhandlingsbord. Men Claes hade fått nog av processandet. Hans nej till reklam slog hårt mot filmen "Den enskilde medborgaren" som spelades in under förhandlingarna. Producenterna drog sig ur en efter en och det slutade med att han fick betala ur egen ficka.
Efter "Den enskilde medborgaren", känner du dig manad att göra en till film?
– Där kommer jag in, ropar sambon Anne Otto, som också har producerat flera av Claes filmer, och fortsätter:
– Det är för dyrt. Om man vill göra som du vill finns det ingen chans att få igen pengarna.
Claes Eriksson – mannen som gav samtliga Cirkus Brazil Jacks djur varsin roll i en scen till filmen "Monopol" – håller trots allt med, men konstaterar att han gärna skulle göra en film till.
– Att kriga sig igenom varje bild, att möta skådespelare och att sitta och klippa. Att göra film är något av det roligaste jag vet.