"Snuskgubbe" eller "geni"? Med titlar som "Brök!" och "Tung Metall" introducerade Horst Schröder vuxna serier i Sverige.
I sina många tidningar, särskilt den självbetitlade "Epix" (1984-92) och den snäppet smalare "Pox" (1984-93), rymdes italienska konstserier, amerikansk underground och fransk avantgardism. Allt uppblandat med feministiska och hbtq-serier. Likaså var Schröder först i landet med att publicera japansk manga. Men hans utgivning imponerade inte på alla; innehållet i serierna sågs också som ett hot mot sedlighet och god moral. Schröder åtalades 1989 för olaga våldsskildring. Även om han sedermera frikändes markerade rättegången början på slutet på sagan om det lilla alternativa förlaget Epix då tidningarna förlorade både läsare och distributionskanaler. Det sista exemplaret såldes 1993.
I dagarna fyllde Horst Schröder 80 år och han bort fortfarande kvar på samma adress i den lägenhet som han 1983 pantsatte för att sjösätta sitt förlag. Han möter upp vid dörren och bjuder in. Lägenheten är dovt upplyst och belamrad med böcker, inte helt olik en bokhandel av äldre snitt. Termometern visar några grader extra än vad som är brukligt i elkrisdagar och ett sorlande ljud hörs konstant, som om att lägenheten låg granne med en motorväg snarare än en promenadvänlig gata i Vasastaden. Både ljud och värme har sin förklaring. I ett av sovrummen står servrar från ett bitcoin-företag.
– De betalar 5 000 i månaden och står för elräkningen, förklarar Horst Schröder nöjt.
Vi sätter oss vid köksbordet för att prata om hans liv i seriernas tjänst, däribland om ett knarktillslag, en kidnappning och en rättegång.
Horst Schröder, som växte upp i efterkrigstidens Västtyskland, hamnade i Sverige efter att ha blivit förälskad under ett besök på det antikommersiella evenemanget Alternativ jul tidigt 70-tal. Även om relationen inte överlevde, stannade Schröder och började snabbt göra sig ett namn i seriekretsar. Bland annat som krönikör i Aftonbladet med titeln ”Serie-professorn” och som redaktör för Seriefrämjandets tidskrift Bild & Bubbla.
Men han ville framför allt ge ut serier. Möjligheten dök upp när han blev kontaktad av två engelsmän som gav ut en rocktidning i Sverige. De ville att Schröder skulle välja ut några serier att inkludera i tidningen. Inslaget uppskattades och de tre bestämde sig för att starta ett eget seriemagasin där var och en skulle investera 100 000 kronor.
– Jag tog lån i Tyskland på min lägenhet här i Sverige som jag köpt fri och satte igång med arbetet. Jag väntade på deras hundratusen men pengarna kom aldrig. Sedan fick jag veta att en av dem prejats av vägen upp till Arlanda med bakluckan full med kokain.
Prognosen var blek men Horst Schröder – tillsammans med några förtrogna medarbetare – lyckas inte bara få ut ett nummer, det säljer också över förväntan. Det första numret av Epix fylld med några av tidens mest uppmärksammade europeiska serieskapare, når kioskhyllorna i maj 1984. Det sålde 11 000 exemplar, långt över de 3 000 som krävdes för att täcka kostnaderna. Gensvaret kan förstås mot bakgrund av att det fanns en publik i rätt ålder som vuxit upp med serier och för dem var det en naturlig utveckling, snarare än ett kulturellt stigma, att fortsätta med serier riktade till en vuxen målgrupp.
Även de följande två numren ger vinst. Men det är inte utan problem. Gatukontoret nekar förlaget att köpa annonsplats på Stockholms papperskorgar då omslaget till det andra numret, tecknat i en humoristisk stil av en kvinna med ett dekolletage och en näbb, ansågs alldeles för vågat. Även tryckeriet fick moraliska uppstötningar och vägrade fortsätta trycka tidningen på grund av innehållet som, liksom tidens alternativa serieideal, innehöll sin beskärda del av sex och våld.
Men Horst Schröder hittade ett nytt tryckeri i Finland som också var avsevärt billigare. Det finansiella utrymmet använde han till att starta en ny tidning. Den mer experimentella Pox såg dagens ljus redan samma höst 1984. När lasten anlände med Finlandsbåten upptäcktes dock att den obligatoriska returkoden på omslaget saknades. Redaktionen fick möta upp sändningen i hamnen och manuellt stämpla dit den på hela upplagan. Alla 20 000 exemplar.
Pox var början på en kedjereaktion. Horst Schröder startade nya tidningar på löpande band. Knappa tre år efter starten gav han ut sex tidningar varje månad med vuxenserier som totalt sålde i dryga 40 000 exemplar. Kännetecknade för alla titlar var en stark närvaro av förläggaren själv. Särskilt i de många gånger omfattande ledartexterna där Schröder inte sällan berörde aktualiteter utanför seriesidorna. Förlagspolitik, strukturell rasism och amerikansk kulturimperialism var alla ämnen som behandlades över flera sidor. Men också anekdoter från ungdomens liftande i Europa, arbetsbördan på redaktionen eller svårigheterna i att hitta en pålitlig barnvakt.
I sin bok om svensk seriehistoria hävdar Nisse Larsson att Schröder förtjänar en plats i den svenska litteraturhistorien genom att ha omvandlat ledartexter till sin egen genre där gränsen mellan det publika och privata suddas ut. Det är svårt att föreställa sig ett tydligare exempel på detta än när läsare varje månad får följa Schröders desperata jakt på att få tillbaka sin son som olovligen förts bort av dennes mamma och hennes nya man. Schröder hade redan 1986 ägnat en ledartext åt att beskriva sitt känslomässiga tillstånd efter att ha blivit lämnad av sonens mamma. Nu, fyra år senare, hade hon inte återlämnat sonen efter sin umgängesrätt (Horst Schröder hade ensam vårdnad).
Horst Schröder gav ut det klassiska seriemagasinet Epix.
När polisutredningen går trögt svarar Horst Schröder med att efterlysa sonen på ett omslag av Epix med löfte om 10 000 kronor till bästa tips. På baksidan ges ett detaljerat signalement av sonen men också kidnapparna som hängs ut med namn, kännetecken och personnummer. Den kontroversiella – och etiskt tveksamma – metoden ger resultat. Spåren leder först till Teneriffa och därefter till pojkens morföräldrars hem på Trinidad.
– Jag anlitade en brittisk firma som sa sig vara specialiserade på kidnappningsfall. Sedan tog jag flyget dit och det visade sig att detektiven var full som fan och hade spanat på fel hus.
Bättre hjälp fick han av en lokal detektiv som snabbt lyckades lokalisera sonen, och snart var far och son återförenade igen. De firade med att fortsätta till USA för ett besök på Disneyland.
Med tidningar som Pox provocerade Horst Schröder genom seriekonsten och förflyttade tryckfrihetens gränser.
Justitiekanslern Hans Stark beslöt 1989 att väcka åtal mot ett nummer av Pox. I tidningen fanns flera bilder som illustrerade sexuellt våld och tvång. Fem av serierna åtalades, däribland en av Neil Gaiman utifrån en berättelse från det Gamla testamentet. Att flera av de andra serierna var medvetet satiriska imponerade varken på JK eller åklagaren som till Expressen (19/1-90) säger att den dåliga konstnärliga kvalitén på teckningarna gör dem om möjligt mer kriminella. Den uppmärksammade tryckfrihetsrättegången hölls under två dagar i januari 1990. Försvarets linje var att, med en blinkning till bibelserien, poängtera det paradoxala i att någonting anses godtagbart när det beskrivs i ord, men att det ska förbjudas när det skildras i bild. Argumentet gick hem hos juryn som frikände Horst Schröder på alla punkter. ”Förnuftet segrade,” kommenterade Leif Nylén domen dagen efter i Dagens Nyheter (23/1-90). Men det skulle visa sig vara en pyrrhusseger. Förlagets rykte blev skamfilat och de förlorade både försäljningskanaler och läsare.
Horst Schröder introducerade bland andra den brittiske serieskaparen Neil Gaiman för svensk publik. Hans serier med motiv ur Gamla testamentet fälldes av svensk domstol.
Än värre skulle det blir när distributionssystemet för tidskrifter förändrades i grunden i början av 90-talet. En ny aktör, samägd av landets fyra största förlag, tog över marknaden och ville minska antalet tidskrifter i hyllorna. Nya krav på att endast tidskrifter med en upplaga på över 10 000 skulle distribueras till alla Pressbyråer och andra anslutna butiker i kombination med höjda avgifter satte käppar i hjulen för mindre förlag vars kostnader skenade samtidigt som de nådde färre läsare.
– Jag var nere för räkning.
Det sista numret han gav ut var av favorittidningen Pox 1993.
Samtidigt stod förlaget alltid på en skör ekonomisk grund. Horst Schröder har gjort sig känd för att ge ut serier där lönsamhet sällan är en faktor han visar hänsyn.
– Jag har aldrig gått in i detta för att bli rik utan jag skulle missionera. Jag skulle få ut alla de där serierna och nu kunde jag ge ut alla de där mest uppkäftiga, råa, politiska och utmanande serierna.
Det gör han fortfarande. Epix publicerar inga tidningar, men ger ut ett par album varje år.
När samtalet berör Horst Schröders arv skruvar han på sig och börjar nämna serier som han skulle vilja ge ut men som han ännu ej hunnit, som om att en summering av karriären skulle innebära att han inte längre har mer att erbjuda. Men han gör ändå ett försök:
– Serie-Sverige har förmodligen fått en massa inspiration på alla möjliga områden. När det gäller science fiction, när det gäller episka berättelser, när det gäller underground, när det gäller självbiografi, när det gäller vad som helst. Allting fanns hos mig.
Robert Aman är serieforskare och biträdande professor i pedagogik vid Linköpings universitet