Familjen flyttar till 1960-talets Hageby i Thomas Arnroths självbiografiska serie.
Essä
När den franske serieskaparen Jacques Tardi under 80-talet förlade handlingen i sina hårdkokta deckare till ett laglöst Paris förmedlades en speciell bild av den franska huvudstaden till läsarna. Huvudpersonerna rör sig längs gator bekanta från reseguider men i Tardis tappning är Paris ständigt dimmigt och fyllt av brottslingar utrustade med betydande våldskapital som lurar i varje gränd. Det är en plats mer lämpad för en råbarkad krigskorrespondent än flanerande turister. Till skillnad från berättelser som helt förlitar sig på prosa bär de tecknade serierna på den extra fördelen att miljön gestaltas i bilder för läsaren. Även Östergötland har skildrats i serieform. Landskapet har återkommande förekommit i tecknade serier såsom gudssökande i Norrköping, universitetsstuderande superhjältar i Linköping och fascister i Mjölby.
I första delen av Thomas Arnroths självbiografiska trilogi möter läsaren en samtida inkarnation av serieskaparen som själv vill göra avbön. Arnroth har nämligen ett förflutet som verksam i den skandalomsusade frikyrkan Livets Ord. Eller som han själv uttrycker det: ”Jag var för Ulf Ekman vad Albert Speer var för Adolf Hitler.” Boken är hans sätt att försöka begripliggöra vilka faktorer som drev honom i famnen på ett samfund han själv benämner som en sekt. Det är också i linje med den tradition inom serieskapande som Arnroth sällar sig till. I sin avhandling "Att teckna sitt jag" konstaterar Nina Ernst att en styrka med ett självbiografiskt tecknat jag är att det blir lättare att belysa svåra minnen och erfarenheter. Typiskt för genren är ofta teman som har med uppväxten att göra: främlingskap, komplicerade föräldrarelationer och flykt.
Gud sitter på Lindén i Thomas Arnroths självbiografiska serie.
Stråk av detta finns i Arnroths levnadsteckning som delvis löper parallellt med Norrköpings moderna omvandling. Strax efter att han föds 1964 hamnar den unga familjen i den nybyggda stadsdelen Hageby som tillkommit för att bygga bort 60-talets bostadsbrist. Familjen vantrivs i betongen och flyttar ett antal år senare till en mindre hyreslägenhet i det välbärgade Kneippen. Klassaspekten är däremot inget Arnroth gräver i. Istället beskriver han uppväxtens alienation inom den egna familjen, om jakten på kärleken och sökandet efter något som förmår fylla det begynnande hålet i magtrakten. Allt uppblandat med ungdomsfylla, odlandet av konstnärliga intressen och framgångar på basketplanen.
Den svåra frågan ställs i Thomas Arnroths självbiografiska serie.
Norrköping under tidigt 80-tal erbjuder annars lite av det Arnroth söker. Särskilt eftersom han inte själv vet vad han letar efter, men han drar sig ideligen mot det andliga. Efter att ha testat på både buddhism och transcendental meditation tror han sig till slut finna svaren i kristendomen, åtminstone i Livets Ords uttolkning. Innan Arnroth flyttar till Uppsala för att bli en nära konfident till Ekman – där läsaren också får träffa andra profilerade medlemmar som en surmulen Carola – försöker han sprida Guds ord till alla som vill lyssna. Det visar sig att få i 011-området är beredda att släppa in Jesus i sina hjärtan. I alla fall inte när avsändaren är en nyfrälst yngling i stubbfrisyr. Som bekant är det svårt att bli profet i sin egen hemstad. Istället försöker han kombinera sin självpåtagna sysselsättning som väckelsepredikant med ett lärarvikariat på Borgsmoskolan. Tilltaget imponerar inte på barnens föräldrar, allra minst på skolans rektor. Avskedet låter inte vänta på sig och blir en löpsedel i NT: ”Vikarier höll väckelsemöte med elever” (24/1-85). Scenariot skildras med en ångestfylld huvudperson som tar del av medierapporteringen utanför varuhuset Linden på Drottninggatan. Allt under Guds lugna överinseende, som bekvämt slagit sig ner på det kommersiella templets tak. I Norrköping verkar herren inte bara bo i detaljerna.
Mats Engestens serie om She-Wolf utspelar sig i Linköping.
I grannstaden Linköping är det inte en högre makt som vakar över kommuninvånarna utan Östergötlands egen superhjältinna: She-Wolf. Likt merparten av de amerikanska kollegorna från Marvel är She-Wolf välsignad med utomjordiska krafter som uppstod i samband med att hon blev biten av en genetiskt muterad varg. Varje fullmåne förvandlas hon från den alldagliga Marie Chaney till She-Wolf, driven av ett djuriskt begär att bekämpa ondska i alla dess former. Som superhjältar i allmänhet har även She-Wolf en dubbel identitet, hon är både superhjälte och har ett civilt liv. Personlighetsklyvningen fyller en central funktion i dessa berättelser eftersom superhjältens extraordinära natur kan speglas mot alter egots ofta strävsamma vardagsliv. Livet utan färgglad spandexdräkt erbjuder en högre grad av igenkänning bland läsarna. När Marie Chaney inte räddar staden från vampyrer och andra mystiska inkräktare är hon student vid Linköpings universitet.
She-Wolf är skapad av Vidingsjöbon Mats Engestens och huvudperson i hans serietidning "Blodstid" som gavs ut 2011. Hjältinnans förankring i den östgötska residensstaden är märkbar. Hon bor i en tvårummare i Berga, förhindrar rån längs Ågatan och duckar studentfester på Flamman. Domkyrkans höga torn används som utkikspost och trampolin för att nå nödställda. I den meningen agerar She-Wolf i symbios med omgivningen; stadsbilden ger henne strategiska fördelar på samma sätt som kollegan Spindelmannens krafter förstärks av att han bor i New York. Utan skyskrapor att svinga sig ifrån blir hans förmågorkraftigt reducerade. Precis som att Spindelmannens krafter vore verkningslösa i öknen hade She-Wolf behövt utveckla andra metoder på Vikbolandet.
She-Wolf stoppar vampyren i Mats Engestens serie om superhjältinnan i Linköping.
Och Linköping verkar behöva all hjälp staden kan få. Ett arkeologiskt fynd i form av en orörd vikingagrav i Tinnerö eklandskap och ett skelett i Trädgårdsföreningen makabert spetsat på ett träd kan båda härledas till en vampyr som kommit för att hemsöka invånarna. Med hjälp av en arkeolog ditsänd från Vadstena och en studiekamrat förmår She-Wolf rädda staden. I en skrift på Länsmuseet finner de att Tors hammare ligger gömd under Folke Filbyterstatyn på Stora torget. Med Mjölner i sin hand är vampyren en enkel motståndare för She-Wolf. Trion firar insatsen ståndsmässigt med hamburgare på Stångebrogrillen.
Slaktavfall i Johan Andreassons "Fascistligan" som utspelar sig bland högerextremister i Mjölby.
Östergötland har också avbildats av tecknare utan tydlig koppling till landskapet. Två av dessa är det småländska brödraparet Lars och Johan Andreasson vars humorserie ”Fascistligan” publicerades i serietidningen "Elixir" i mitten av 80-talet. Fascistligan består av tre rasistyngel som ständigt försätter sig själva i olycksaliga situationer. Lite som Kalle Ankas brorsöner Knattarna. Om Knattarna inte vore byxlösa änder utan bleka ungdomar med en osviklig tro på den vite mannens överlägsenhet.
Johan Andreassons "Fascistligan" utspelar sig i Mjölby.
I en av serierna hamnar Fascistligan i Mjölby. Efter att ha klivit av tåget på centralstationen beger sig den patriotiska trion ut på ortens gator för att hitta någonstans att övernatta. Det borde inte vara några problem, enligt dem själva kryllar Mjölby av ideologiska fränder. Tyvärr ger inte dörrknackningarna önskat resultat. En ”medkämpe i den nationella kampen” visar sig sitta i fängelse, en annan har ersatt Mussolini med Jesus och i det tredje uppsökta hushållet öppnar en uppjagad mor som berättar att hon förbjudit sonen att vara nazist och anmält honom till Unga örnar. Här bör kanske inflikas att ingenstans i serien redovisas vad som legat till grund för att framställa Mjölbyborna som fascister. Det får betraktas som ett utslag av konstnärlig frihet.
Fascistligan på spelning i Johan Andreassons "Fascistligan".
Mer sanningsenlig är däremot intrigens fortsättning. I brist på inkvarteringsmöjligheter bestämmer sig trion för att gå på konsert för att få tak över huvudet. På scen står Linköpingsbandet Njurmännen, och Fascistligan kommer snart bli ögonvittnen till vad som dagarna efteråt vållade rubrikerna ”Festen som spårade ur” (28/3-85) och ”Inälvor rann på scenen” (27/3-85) i Corren. Såväl på som utanför seriesidorna passar en av bandmedlemmarna på att mitt under spelningen skära hål i en plastsäck bredvid scenen. Ur säcken rinner diverse inälvor från grisar, som bandet skaffat från ett lokalt slakteri. Om inte det var nog för att fånga publikens uppmärksamhet sätter de också eld på ett par svenska flaggor. I seriens värld tillhör de eldsflammande fanorna Fascistligan. Därefter går uppgifterna isär. Känt är att med eller utan Fascistligans närvaro utbryter ett rallarslagsmål.
Tord Plåt är "Madrömmen från Ödeshög" i serien med samma namn.
Men våldet är inte begränsat till Mjölby. Ännu värre verkar det vara i andra delar av landskapet. I ”Mardrömmen från Ödeshög” från fanzinet "Rare Zombie", utgivet oregelbundet mellan 1989-95 av ett örebrobaserat seriekollektiv, ses den revolverbärande huvudpersonen spotta ut sig invektiv på bred östgötska med blicken fast riktad mot läsaren. ”Nu ska du få lida. Jag ska skjuta ut hjärnan på dig, din fege usling,” hinner han få ur sig innan han riktar vapnet mot sig själv och kramar avtryckaren. Inte heller denna serie lär göra under för besöksnäringen i landskapet.
En mer insmickrande bild presenteras av Växjös Henrik Bromander som i det uppdiktade ”Äventyret med släktkrönikan” får i uppdrag av en östgötsk greve att avteckna den adliga släktens historia i serieform. Efter att ha angjort Linköpings centralstation möts han av grevens chaufför. I baksätet på en Rolls Royce beundrar Bromanders fiktiva jag det vackra östgötska landskapet som passerar utanför rutan. Om Visit Östergötland söker uppslag till kommande kampanjer är det rimligen hit de bör vända sig.
Östergötland skildras i Henrik Bromanders "Äventyret med släktkrönikan".
Robert Aman forskar om serier och är biträdande professor i pedagogik vid Linköpings universitet