Omslaget till "Johan Vilde i slavfortet".
Orden ”svensk kolonialhistoria” framstår som två motsatsord. När utrikesminister Torsten Nilsson 1965 förklarar varför Sverige, bland västvärldens nationer, är särskilt lämpat att ha nära band till länder i globala södern säger han att det är för att vi ”saknar koloniala traditioner”. På 1960- och 70-talet håller Sverige moralens lykta tänd mot världen med en starkt solidarisk utrikespolitik. En officiell självbild av Sverige som internationellt föredöme och humanitär stormakt växer fram. När ambitionen är att bli en färgblind förebild för social rättvisa och jämlikhet över världen, passar en egen medverkan i kolonialismen inte in.
Men andra finner sprickor i fasaden. Manusförfattaren Janne Lundström och tecknaren Jaime Vallvé hade tidigare samarbetat på flertalet Fantomen-äventyr, och det är medan Lundström gör efterforskningar till en episod om den vandrande vålnaden han kommer över uppgiften om ett slavfort i svensk ägo vid mitten av 1600-talet. Fortet heter Carolusborg, döpt efter Karl X Gustaf, och finns alltjämt att beskåda i dagens Ghana. En idé växer fram som Lundström anser är alldeles för intressant för att ödslas på Fantomen. Han utvecklar en berättelse om en blond pojke som hamnar i Afrika, blir adopterad av en familj från Ayoko-folket och tvingas använda all sin list för att undkomma sina landsmäns försök att förslava både honom och hans nya familj. Därigenom gläntar Lundström också på dörren till vad som beskrivits som ett delvis dolt kapitel i svensk historia. Och han gör det med folkbildande ambitioner. Varje album innehåller eftertexter och noter som sakligt redogör för äventyrens historiska grund.
Beskrivning av det svenska slavfortet i serien "Johan Vilde".
Totalt publiceras fyra album om Johan Vilde mellan 1977-82. När Lundström tilldelas Seriefrämjandets specialpris Unghunden 2012 lyder motiveringen att han ”bidragit till att bygga upp en svensk äventyrstradition.” Eftersom serierna blivit så populära skriver Lundström även fem ungdomsromaner om den blonde pojkens afrikanska äventyr.
Johan Vilde på Louis De Geers skepp.
Här finns också en tydlig östgötsk koppling. Albumen kan betraktas som en prolog till Carl Johan De Geers utställning ”Släkten och slavarna” som visades på Norrköpings konstmuseum från 2018 till 2019. Få som är uppväxta i denna del av landet har missat att Carl Johans förfader, Louis De Geer, grundlade den svenska industrin med säte i Norrköping, men mindre känt är att han också var delägare i det svenska slavfortet. Det är med De Geers skepp Johan Vilde färdas med kursen inställd mot Carolusborg. Ute på öppet hav utsätts han för regelbunden misshandel av sin överordnad, innan han slutligen ger igen och döms till en säker död genom kölhalning. Innan domen hinner verkställas kastar sig Johan över bord. Inte ens i sin vildaste fantasi hade han kunnat föreställa sig vad som skulle möta honom när han spolas i land på den Svenska Guldkusten.
Johan flyter i land på den Svenska Guldkusten.
Unge Johan är först rädd. På skeppet har han marinerats i rasistiska fördomar om ociviliserade vildar som bebor denna del av världen. Fördomarna kommer snart på kant. Lundström är väl införstådd med att Afrika och dess invånare brukar skildras som den europeiska civilisationens antites. Inte minst inom populärkulturen där den afrikanska kontinentens bruksvärde ofta är som kuliss för att framhäva den manlige vite äventyraren vars uppgift det är att befria den inhemska befolkningen från primitivismens bojor.
I sin iver att kringgå koloniala klichébilder och gestalta människor av kött och blod omfamnar Lundström en annan bild av kontinenten som också är grundad på karikatyrer. I Afrikas grönska finner nämligen Johan Vilde det eftersökta jordiska paradis de klassiska bibeltexterna vittnar om. Åtminstone om vi får tro honom själv. Ayoko-folkets samhällsbygge visar sig vila på andra ideal än vad som är bekant för Johan och läsaren. Istället för marknadsekonomins exploatering av lönearbete, ackumulering av kapital och upplösning av sociala band möter han en tillvaro där invånarna är fria från nöd och förtryck. Ingen är inriktad på den enskildes förtjänst utan arbetar för kollektivet, drivna endast av sin kärlek till den näste. Av den anledningen är det föga överraskande att Johan, efter att ha redogjort för hur han deltar i familjens dagliga göromål såsom odling av olika grödor, bärgning av skörd och hänsyn inför djurlivet, landar i slutsatsen av att han befinner sig i ”paradiset”.
Johan Vilde i "paradiset".
En romantiserad bild av andra befolkningars levnadssätt är tidstypiskt klätt i ideologisk skrud. Litteraturvetaren Stefan Jonsson framhåller att den äkthet, naturlighet och gemenskap som ansågs florera i de forna kolonierna fungerade som en civilisationskritisk spegel gentemot västvärldens självupptagna materialism för delar av tidens vänsterskribenter. Hans Palmstiernas penna glöder när han i sin debattbok, "Plundring, svält och förgiftning" från 1967, ryter till mot hur de rika länderna ”plundrar de fattiga på deras tillgångar”. Alternativet hittar Palmstierna i Afrika där befolkningarna runt Kilimanjaros sluttning utgör förebild genom sitt sätt att leva i samklang med naturen. Likt Johan Vildes nya familj representerar dessa människor en social värld innan den slogs i spillror av kapitalismen; en idyll där tillgång till mat och tak över huvudet, mark och arbete, var tillgängligt utan att behöva gå igenom en arbetsmarknad. Johan nöjer sig däremot inte med att leva bland andra, han går steget längre och blir som dem.
Johan Vilde tar på sig den vite mannens kläder.
Johan integreras snabbt i den nya miljön: han tillägnar sig språket, bekantar sig med lokala sedvänjor och deltar i ritualer. Framför allt visar han sin nya tillhörighet genom val av kläder. Efter att ha bytt ut byxor och långärmat mot ett höftskynke kräver nöden att han iklär sig en svensk officersuniform ”Jag kan inte förstå hur vitmännen kan gå omkring i så här tjocka kläder!,” suckar Johan medan han mödosamt kämpar med att få på sig de tunga paltorna. Kläderna är inte enbart längre ett plagg; de markerar en förändrad identitet. När Johan tog av sig sina långbyxor avklädde han sig samtidigt sin identitet som vit europé. Det blir som allra tydligast då Johans metamorfos även har gjort hans adoptivfar färgblind: ”Ibland glömmer jag bort att du är en vitman… så nära står du mig!” bekänner fadern kärleksfullt i ett uttalande som fångar tidens antirasistiska vision.
Slavarna anläder till Carolousborg.
Svenskar har svårt att bestämma Johans etniska tillhörighet. Snart inträffar det ofrånkomliga. Hela hans familj tillfångatas av slavhandlare och placeras i Carolusborg i väntan på transport till plantagen på andra sidan Atlanten. Inlåst i en bur, den europeiska kolonialismens dödskabinett, redogör Johan för det öde som väntar dem alla: ”Inom några få år skulle dessa män och kvinnor vara döda – offer för febersjukdomar, skeppsbrott, slavpiskor, hunger och hemlängtan.” Vallvés teckningar låter läsaren närgånget uppleva reduceringen av ett människoliv till handelsvara, inklusive kroppsinspektioner för att bedöma marknadsvärdet och efterföljande brännmärkning av huden som en pervers symbol för äganderätt. Och i bakgrunden vajar den svenska fanan i den varma vinden. Bilderna talar öppet om förljugenheten i en självbild som behandlar svensk inbladning i kolonialismen som försvinnande liten, helt i avsaknad av de grymheter som kännetecknade brittiska eller franska förehavanden. Obarmhärtigt lidande orsakas här i namn av den svenska nationen. Duon Lundström och Vallvé rycker också bort våra skygglappar gällande en källa till De Geers förmögenhet. ”Den svenska industrialismens fader” berikade sig genom att skicka afrikaner i kedjor över Atlanten.
Satir över raslära i serien "Johan Vilde".
När det är Johans tur att inspekteras är det inte enbart den förnedrande proceduren han fruktar, utan även att han ska bli igenkänd. De granskande vakterna råkar vara samma personer som han flydde ifrån på skeppet. Johans utseende förbluffar vakterna som inte förmår identifiera hans väsen: är han en vit pojke som levt för länge bland primitiva varelser under Afrikas sol eller är han blott en svart albino? Eller annorlunda formulerat: är ras en social konstruktion eller ett biologiskt faktum? Vakterna förblir villrådiga. Lundström låter satiren gå på högvarv när de slutligen kommer fram till att Johan, sin ljusa hy och sitt blonda hår till trots, egentligen är svart vilket ska bekräftas av hans ”låga panna och dess själlösa ögon!”. Med blicken spänd i Johan konstaterar en svensk officer ”att det är en i alla stycken underlägsen varelse – förutom dess hudfärg!”. Läsaren som är väl införstådd med Johans sanna identitet ser Lundström pedagogiskt klä av obscena rasläror om biologiska skillnader.
Författaren och poeten Göran Palm har i lätt självironiska ordalag kommenterat sina egna kommersiella framgångar under 1970-talet genom att poängtera att det var få böcker som sålde bättre än de som grep in i politisk debatt från ett vänsterperspektiv. Enligt Palm hade vänsterpamfletter högre försäljningssiffror än deckare och kärleksromaner. Resonemanget har bäring på en specifik serie med liknande politisk slagsida. Enbart det första albumet om Johan Vilde sålde i hela 50 000 exemplar. En av läsarna var Carl Johan De Geer som i boken om sin berömde släkting avslöjar att han efter att ha tagit del av Johan Vildes upplevelser drömmer om att på sin förfaders palats i Stockholm (idag Nederländernas ambassad) placera en skylt med texten: ”Byggt med slavpengar”.
Robert Aman är serieforskare och biträdande professor i pedagogik vid Linköpings universitet