Ekorrarna slår en ring kring sin ek för att hindra att den fälls.
Två förklaringar till seriens popularitet är synliga redan i de första rutorna. För det första har persongalleriet i Bamses värld allt annat än diskreta drag från andra delar av populärkulturen. I en artikel i Arbetet från 1969 benämns Andréasson som ”Sveriges Walt Disney” med anledning av den TV-serie om Bamse han vid tidpunkten höll på att färdigställa. Men det finns fler dimensioner i liknelsen med Disney i vars namn, bland annat, Kalle Anka skapats. Beröringspunkterna mellan den djärve och altruistiske Bamse och den koleriske och egocentriske Kalle Anka må vara få, men betydligt mer påtagliga i deras respektive umgängeskretsar. För vem är väl kapitalistskuren Krösus Sork om inte en gnagarversion av Joakim von Anka, komplett med cylinderhatt, promenadkäpp och damasker? Egensinnigt sävliga geniet Skalman, vars mat-och-sov-klocka är ett återkommande dramaturgiskt knep då den ständigt börjar ringa i de mest olycksaliga situationer, har sin motpart i den gänglige Oppfinnar-Jocke. Båda injicerar återkommande handlingen med nödvändig dramaturgi. Skalmans odelade lojalitet mot sin egenskapade klocka som styr hans näringsintag och sömn gör att han kan ta en tupplur i de mest prekära lägen. Trots sin begåvning är Oppfinnar-Jockes akilleshäl att hans avancerade tekniska innovationer ser bättre ut på pappret än i verkligheten då de ständigt innehåller en defekt detalj som förändrar äventyrets riktning. Och likt Walt Disney var även Andréasson snål med att ge erkännande till de tecknare som han överlämnade uppgiften till redan 1976.
Men likheterna mellan Bamse och Kalle Anka bär också på en annan symbolik i fråga om ideologisk slagsida. Disneys byxlösa ankor är föremål för ett av de mest uppmärksammade akademiska verken som kritiserar den amerikanska kulturindustrins expansion. I "Konsten att läsa Kalle Anka" från 1971 belyser Ariel Dorfman och Armand Mattelart hur USA:s tidigare militära dominans successivt ersatts av en mer sofistikerad form av maktutövande; dominans genom att exportera kommersiell masskultur som ensidigt förmedlar bilden av kapitalismens normalitet. I centrum för deras genomgång står Kalle Anka, Musse Pigg och andra Disney-figurer som i stora kvantiteter översköljde Latinamerika i allmänhet och Chile i synnerhet under sent 1960- och tidigt 1970-tal. Dorfman och Mattelart tolkar Disneys inflytande som en form av ideologisk indoktrinering i syfte att övertyga latinamerikanska barn om den amerikanska livsstilens överlägsenhet. Det borgerliga klassamhällets förträfflighet prisas med hjälp av glättiga och lekfulla serier. Med andra ord relativt långt ifrån de ideal som färgar serierutorna i Bamse.
Förklaringen till Bamses tidiga popularitet ser annorlunda ut. Andréasson hymlade inte med var han stod politiskt och använde sig av serien för att belysa frågor som stod högt upp på den politiska dagordningen under 70-talet, däribland internationell solidaritet och antirasism. Detta sker med hjälp av serier men också andra inslag i tidningen som den pekfingrigt pedagogiska ”Bamses skola” där Andréasson på tidstypiskt manér varnar för exempelvis reklamens skadeverkningar eller prisar de sociala framstegen i Kina efter Maos kulturrevolution. En konstant genom tidningens fem första decennier har framför allt varit klasskampen som återkommande gestaltas i form av Bamses ihärdiga konflikt med en sniken gnagare.
I ett av de allra första numren från 1973 gör Krösus Sork entré i ett äventyr som är en silkespapperstunn parallell till den uppmärksammade almstriden i Kungsträdgården i Stockholm två år tidigare. Utanför seriesidorna var stridsfrågan ett beslut i stadshuset om att fälla tretton almar för att ge plats åt butikslokaler i anslutning till en ny uppgång till en tunnelbanestation. På seriesidorna handlar det om en enda ek men den måste bort för att Krösus ska kunna bygga ett nytt bankhus. Men trädet är hem åt dussintalet ekorrar som vägrar flytta och håller vakt runt sin ek med plakat som tydliggör deras krav: Vi flyttar inte!, Vi stannar!, Eken åt ekorrarna! – en parafrasering på ”Almarna åt folket!” som även blev en protestsång med proggarna i Envoys, sjungen till tonerna av John Lennons ”Power to the People”.
Äventyret är ett första smakprov på hur konflikter i "Bamse" enkelt kan kläs i marxistiska termer. Konflikten präglas av det maktförhållande som råder mellan lönearbete och kapital; proletariatet har inget annat val än att sälja sin arbetskraft till kapitalet. Ståendes framför eken med sågen i hand försöker arbetarna (två bävrar) urskulda sig inför de vädjande ekorrarna på andra sidan av polisvallen. ”Sluta såga!” skanderar ekorrarna vilket möts av ett försiktigt ”Då får vi sparken.” Den andra arbetaren med sågen i hand frågar lika retoriskt som resignerat ”Vad kan en enkel knegare göra?”.
En annan likhet mellan händelseförloppet i Kungsträdgården och Andréassons manus är hur polisen försöker jaga bort demonstranterna för att ge plats åt arbetarna som fått i uppdrag att fälla trädet. När polisen angör platsen för att med sablar och batonger jaga iväg ekorrarna så flyr de till Bamse som förargas av det han får höra. Stärkt av en burk dunderhonung räcker det med en skymt av Bamse för att poliserna ska lägga benen på ryggen. ”De springer hem och sjukskriver sig allihop,” står det i textplattan som beskriver händelseförloppet. Både på och utanför seriesidorna tvingas arbetarna som fått i uppdrag att fälla träden avbryta sina planer. Almarna och eken blir kvar.
1. Polisen ställer förstås upp på kapitalet och jagar bort ekorrarna som demonsterar för att rädda deras gamla fina ek. 2. Röde Bamse står förstås upp emot reklamen.
Krösus Sork ger emellertid inte upp så lätt. Ingen skurk har genom årtiondena påverkat Bamses intag av dunderhonung som den girige gnagaren. Det står i kontrast till seriens andra antagonist, Vargen, som redan mot slutet av 70-talet fick plocka ner diplomet med utmärkelsen ”Världsmästare i elakhet” från sin vägg. Genom gester av vänlighet från Bamses sida mjuknar den annars stygge Vargen. Det är en medveten strategi från världens starkaste björn. I nummer 1/1974 förklarar han för Skalman och Lille Skutt att möta andra med godhet är den främsta medicinen mot elakhet. Vännerna lämnar en kälke som present på Vargens tröskel. Ovan vid att bemötas med vänligt beteende anar Vargen först oråd. Men då han inte kan hitta någon defekt på kälken bestämmer han sig för att göra de andra sällskap i skidbacken. Tankebubblan avslöjar Vargens inre känslor efter att ha inkluderats i gemenskapen: ”Blir inte lätt att vara världsmästare i elakhet nu!”
Bamse är långt ifrån ensam om att tillämpa en pedagogik byggd på vänlighet, tilltro och ansvar. Andra har beskrivit det som ett särdrag i 70-talets barn- och ungdomslitteratur att dikotomierna mellan gott och ont bryts upp. Likt vargen är sällan berättelsens nemesis av naturen ond utan ett resultat av en taskig uppväxt och omgivningens fördomar. Vänlighet ska också visa sig vara en synnerligen effektiv metod för att lösa konflikter i Bamses värld. Med ett undantag. Hygglighet biter inte på Krösus Sork. Han är vaccinerad mot allt som inte direkt gynnar den egna plånboken. En återkommande syn i äventyrens slut är en gråtande Krösus Sork som låter tårarna spruta samtidigt som han skriker ut sin frustration över att ha förlorat pengar på grund av Bamses ingripande. Budskapet serien förmedlar i ett större perspektiv är att det saknas botemedel mot kapitalismens rovdrift, ingen mänsklig välvilja kommer att kunna tämja dess omättliga profitjakt.
På en betydande punkt skiljer sig Bamse från andra samtida serier som också engagerade sig i frågor om internationell solidaritet, antikapitalism och antirasism, däribland storsäljare som Fantomen (Corren 12/5-22) och Johan Vilde (Corren 18/5-22): försäljningssiffrorna fortsatte att öka under det 80- och 90-tal när nämnda konkurrenters upplaga samtidigt började dala. Under 80-talet lyckades Bamse till och med knuffa ner tidigare ohotade Kalle Anka från tronen som landets bäst säljande serietidning. Vänlighet i kombination med sedelärande serier om giriga kapitalister har visat sig vara en kommersiellt framgångsrik formel för den nyblivne 50-åringen.
Robert Aman är serieforskare och biträdande professor i pedagogik vid Linköpings universitet