”La Cage” är musikalen som handlar om att vara annorlunda. Den skulle lätt kunna spelas som en putslustig komedi. Men regissören Mattias Carlsson lyckas med det svåra: att bjuda oss massor av skratt, fart och fina dans- och sångnummer utan att för ett ögonblick begå våld på den botten av existentiella svårigheter och svärta som är ”La Cages” underliggande och viktiga budskap.
”Han är en pojke och hon är en flicka. De kan ju inte gifta sig – de har väl ingenting att prata om!?” Den geniala repliken levereras en bit in i första akten och fångar på pricken det mikrokosmos som livet i denna varitéteater i Saint-Tropez utgör; här är ju normen hbtq (homosexuella, bisexuella, trans- och queerpersoner)!
Georges (Pontus Plaenge) driver sin teater i bottenvåningen. I lägenheten en trappa upp lever han med sin man Albin (Richard Carlsohn) som på kvällen förvandlar sig till dragshowens lysande stjärna Zaza. Det är Albin/Zaza som uttalar repliken om giftermål när Georges son Jean-Michel (Razmus Nyström) kommer hem och berättar att han ska gifta sig med sin Anne (Sara Ollinen).
Giftermålet är katalysatorn till konflikterna i ”La Cage”. Sonen Jean-Michel har inga problem med pappans val av livskamrat. Men den blivande svärfadern Edouard Dindon (Sven Angleflod) är en homofob politiker vars främsta vallöfte är att minsann rensa bort allt sådant. Och innan giftermål kan bli aktuellt vill svärfar förstås lära känna – och godkänna – Jean-Michels föräldrar.
Jag har redan berömt den fina balansen mellan allvar och komik. Men mer förtjänar att lyftas fram. Magnus Möllerstedts scenografi förflyttar oss sömlöst och smart mellan scenerna. CåreJaani Enderuds kostymer och Lena Stranger Weinars masker och peruker skapar magi. Och den tajta och lyhörda orkestern bidrar starkt till upplevelsen trots att den sitter skymd i ett dike på scenen.
Skådespelarna och dansarna imponerar med sin bredd. Dragshowartisterna Cagellerna är burleska och gränsöverskridande på exakt rätt nivå. Razmus Nyströms röst är inte så stor, men den klingar fint. Pontus Plaenge tolkar ”Se dig omkring” utmärkt och duetten med Richard Carlsohn i ”Sång på stranden” griper tag.
Jag har med mig två tankar från den fullsatta premiärsalongen: Rollen som Albin känns som skriven för Richard Carlsohn – så bra är han. Och så lätt allt vore om vi levde efter texten i musikalens kanske största hit, ”Vår bästa tid är nu”. Varför slösa bort den på fördomar och hat?