Regi: Annika Silkeberg. Scenografi: Jens Sethzman. Kostym: Nina Sandström. I rollerna: Emma Broomé, Danilo Bejarano, Rebecka Hemse, Alexandra Drotz Ruhn, Rolf Skoglund, Inga-Lill Andersson, Reuben Sallmander med flera.
Elverket, Stockholm
Det är romanernas höst på teatern. Men inte kan man vare sig som regissör eller publik nöja sig med sceniska illustrationer som bekräftelse på att man ”läst rätt”.
Som väl är saknas dock inte intressanta exempel på scenversioner som blivit angelägna konstverk i egen rätt.
På Stockholms stadsteater gör Ole Anders Tandberg något alldeles eget av Karl Ove Knausgårds ”Min kamp”. Sex delar förvandlade till två och en halv timmes teater. Väl utvalda situationer med en kvartett skådespelare, två män och två kvinnor som delar på ”Karl Ove”.
Intelligent och lekfullt i regi och skådespeleri.
En kärna hos Knausgård är relationen mellan son och far. I Dramatens ”Beckomberga” mellan dotter och far. Sara Stridsberg skrev pjäsen parallellt med sin roman; det är inte en dramatisering även om man känner igen personer och det poetiska språket.
Det har blivit en fantastisk föreställning, i Annika Silkebergs regi vackert svävande mellan djup smärta och det sällsamma ljus vars förutsättning är mörkret. Ett citat (vars giltighet inte bör förväxlas med cynism) från Lars Norén kommer för mig: ”Förtvivlan ger färre skador än hopp”.
Skeendet går bakåt i tiden från åren kring 1995 då den sista avdelningen på Beckomberga tömdes.
Ett fängelse förklätt till slott. Sinnessjukhuset är för de flesta en dold värld, men inte bara skrämmande utan också med en lockelse om en annan sorts frihet, en den vilda utlevelsens möjliga plats. (För att travestera tankar från Karin Johannissons senaste bok.)
För Jimmie – i pjäsen bara benämnd fadern – är Beckomberga en frizon. Han är inte sjuk men drogberoende, intagen efter ett självmordsförsök. Danilo Bejarano framställer honom som oberäknelig slacker med Don Juan-charm och släpig röst. På ständig flykt undan krav och ansvar.
”Mina vingar blev för stora, jag kunde inte längre flyga”, förklarar han sig. I den avlägsna tid då jag själv tillbringade några sommarlov med jobb på ett mentalsjukhus hade han åsatts klichédiagnosen psykopat.
I Jens Sethzmans scenbild bildar en avokadogrön vägg tillsammans med en skjutvägg av glas en mur som också får oss i salongen att känna oss instängda. Ensemblen representerar livsöden, inte katalogartat utan individuellt närvarande och med nervig inlevelse.
Några av dem:
Olof (Magnus Ehrner) som efter sextiotre år (!) måste ut i en okänd värld. Henning med sina drömmar om ett barn -- Rolf Skoglund gör honom rörande naiv, en liten misshandlad pojke bakom ett stort skägg.
Den intelligenta Sabina som Rebecka Hemse utrustar med sin egen orubbliga integritet – jag önskar bara att hon fått större utrymme, kanske på bekostnad av larmande Harriet (Inga-Lill Andersson), galen av svartsjuka.
Paul (Jan Waldekranz) som förgriper sig mot flickan han kallar lilla humla.
Alla är de traumatiskt bundna till sina mödrar. Inte minst Jim. Och för hans skull fick dottern en frånvarande mor, ute i världen för att med kameran skildra katastrofer (Kristina Törnqvist).
Och så dottern (bokens Jackie) som Emma Broomé ger en stark autencitet. Med fjortonåringens lite klumpiga kroppsspråk, hetsätande, näsvisa avsnoppningar. Gripande, oförglömligt!
Kärlek må vara en sinnessjukdom, som Paul säger, men i Sara Stridsbergs pjäs och Dramatens uppsättning låter den sig inte isoleras utan tränger in bakom och ut från murar och glasväggar.