Manus: Maria Winroth, Anders Holmström, Cecilia Olsson
Regi: Anders Holmström
Musikalisk ledare: Johan Gertz
Musik: Lina Järnegard
Medverkande: Anders Hellmér, Benjamin Engberg, Cecilia Björk, Elisabeth Engberg, Eric Moldvik, Helle Noorlind Brage, Jörgen Moldvik, Linnea Vång, Malin Moldvik, Mats Riiga, Oda Rosvall, statister m fl.
Kostym: Britt-Marie Edman
Vårdnäs hembygdsgård
27 augusti
Tidsstämningen och atmosfären kring det laddade årtalet 1542 är mycket bra. Den är suggestiv, emotionell, doftrik och känns i kroppen. Egentligen är det ju inte Dacke-fejden som skildras, utan mera hur livet kunde te sig för vanligt enkelt folk och maktens herrskap. Och den nyskrivna musiken är helt kongenial. Den sammansmälter samtida konstmusik med medeltida ballader till något unikt och nyskapande. Frihet i stället för illustrationer.
Världspremiär och urpremiär var det i torsdags kväll. Till och med regnet hade vett och artighet att hålla sig borta. Bättre miljö än den sluttande gårdsbildningen vid Vårdnäs hembygdsgård kunde man inte ha valt. Bland rödtimrade visthusbodar, torp och magasin utspelar sig detta stillsamt dramatiska bygdespel om maktintriger, orättvisor, förbjuden ung kärlek och människors liv i en svår tid.
Handlingen uppdelad i två akter kan dock ibland upplevas som lite seg. En ökad täthet i tempot vore bra. Ett annat problem är att marknadsföringen haft för mycket fokus på själva Dackefejden. Man förväntar sig nästan att han ska storma in på hästryggen tillsammans med slitna upprorsmän försedda med stridsklubbor. Så icke.
I stället kan man njuta av själva gestaltningen i sig och relationerna mellan människorna, som tillåts vara ganska mångfacetterade. Den sluge Måns i Brokind och hans ilskna argbigga Barbro Påle, den fattiga mjölkerskan Kerstin och hennes barn Kristina och Jon, den smarta Lus-Magga, stumma och roliga Ylva. Bra att så många kvinnor och barn fått ta plats i det som annars ofta brukar vara männens historia. Språket har rätt stilton och dräkterna är mycket välgjorda. Sen är det ju alltid problem med skor och glasögon i bygdespel, men det glömmer man bort efter hand.
Prästen och kyrkans roll är också intressant. Den dubbelspelande kyrkoherden har det inte lätt i en tid då kampen mellan katolicism och protestantism pågår. Klämd mellan kungamakten, slottsherren och folket har gudsmannen det svettigt.
Som vanligt imponeras man av allt engagerande arbete som är nedlagt med så många människor, ett drygt 30-tal, som medverkar på olika sätt. Kulturen skapar nya gemenskaper på landsbygden. Vi får hoppas på ett återseende av samma uppsättning nästa sommar.