Medverkande: Rakel Wärmländer
Manus/adaption: Ulrika Josephsson, Daniel Velasco och Teater Fryshuset
Regi: Ulf Stenberg och Emil Rosén Adsten
Produktion: Teater Fryshuset och Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm
Karil 3 november
En naken och skakande dramadokumentär om en ung tjejs närmast outhärdliga lidande. Hon heter Nora och hennes liv har varit ett helvete sedan 14-års åldern. Fadern misshandlar henne. Nora drivs mot allt större självskadebeteende, tablett- och drogmissbruk. Hon fastnar allt mer in i en ond cirkel. Socialvård och psykvård, skyddstillsyn, tvångsomhändertagande och paragrafer. Övergrepp, våldtäkter och vanvård.
Nora spelas av Rakel Wärmländer på ett totalt övertygande sätt. En vittnesbördsteater där man ibland har svårt att skilja dem åt. Allt är så avskalat berättat rakt upp och ner under en timme. Hela scenbilden är likaledes helt avskalad. Frånvaro av scenografi – endast teaterrummets svarta tyger – är i sig en scenografi. Svart, svart, icke-rum. Skådespelarens långa, plågsamma och laddade konstpaus vid mitten gör att vi knappt vågar andas.
Men blir det inte bitvis tråkigt? Räcker det med hemska berättelser ur människors eget liv i Sverige av i dag? Många, kanske de flesta, i den fullsatta salongen är förmodligen uppdaterade och inte obekanta med den här typen av lidande. Ändå blir man skakad!
I bokform, på scen, i radioteater och på film finns skildringarna. Noréns pjäser, Anna Odells gestaltningar, Ann Heberlains ”Jag vill inte dö…”, Beate Grimsruds ”En dåre fri”, filmen ”Call girl”, Tove Olssons familjeskildring ”Tusen bitar” på Sagateatern och nya filmen ”Tjuvheder”. Exemplen kan mångfaldigas.
En ny stark samtida dramadokumentär tendens kan urskiljas på scen, i film och i bokform. Teater Fryshuset har specialiserat sig på vittnesmålsteater utifrån sanna historier. Och det räcker mer än långt.