1984 på Östgötateatern, Linköping.
Av George Orwell
Dramatisering: Robert Icke och Duncan Macmillan. Produktion: Riksteatern och Östgötateatern. Regi: Sara Giese. Scenografi, kostym: Johanna Mårtensson.
I rollerna: Peter Jansson, Roger Storm, Karin Franz Körlof, Ashkan Ghods, Caroline Harrysson, Maria Selbing, Marika Strand, William Wahlstedt.
Stora teatern, Linköping.
Romanen ”1984” hör inte till mästerverken i världslitteraturen: Men ändå har den blivit ikonisk och en del av kulturarvet. Här och i boken ”Djurfarmen” träffar Orwell rätt i sin satiriska udd.
Med konkreta bilder och ett enkelt språk målar han upp ett trovärdigt scenario där det mänskliga står i centrum. Det kretsar kring mänsklig svaghet, makt-begär, korruption; Ett förvridet moraliskt perspektiv, förvanskat genom ett totalitärt system.
Denna dramatisering tar fasta på kontroll- och övervakningstemat: Hur Storebror styr människors yttre och inre. Hur språket och minnet tvättas ur, tunnas ut, tills de inte längre kan skilja nu och då. Upprepningen av scener och meningar är ett effektivt sätt att gestalta detta.
Tolkningen förflyttar också mycket av handlingen från det yttre in i huvudkaraktären Winstons huvud. Det blir på så sätt svårt att avgöra vad som faktiskt är ett yttre skeende och vad som är hans föreställningar eller fantasier.
Ambitionen är också dra liknelser till vår egen tid, med elektroniska övervakningssystem och digitala registreringar. Men det förblir oklart vad som är makten, drivkraften bakom detta.
För att ge distans och kanske också tidsperspektiv har man skapat en ramberättelse med en bokklubb någonstans i framtiden. De för ett samtal om boken, men det är uppbrutet och förvirrat. Här dras inga säkra slutsatser. Jag är inte övertygad om den dramatiska effekten eller nödvändigheten i detta. Det känns lite påklistrat. Jag hade hellre sett att man gått djupare in i berättelsen och den diskussion kring makt, förnuft och språk som boken är full av.
Scenografiskt är det kliniskt och futuristiskt, med en blinkning mot klassisk science fiction. Teleskärmen är snyggt formad och designen är både gammal och ny. Även musiken associerar bakåt med syntklanger som kunde varit från 1970-talet. Bild och ljud fungerar filmiskt, stundvis mäktigt och gripande men i sin schablon också distanserande.
Peter Jansson som Winston står i centrum. Han gestaltar en osäker och mänskligt impulsiv karaktär. Hans motstånd andas mer känsla än intellekt, mer trots och panik än moralisk övertygelse.
Starkast blir pjäsen i scenerna med utfrågning och tortyr, med kopplingar till nutida ”terrorbekämpning”. Som publik blir jag belyst och indragen i dramat. Här är något som sker ”på riktigt”, som inte går att värja sig för.