Av Mattias Andersson fritt efter Dostojevskijs roman i Staffan Dahls översättning.
Regi: Mattias Andersson. Scenografi och kostym: Ulla Kassius. I rollerna: David Dencik, Ardalan Esmaili, Andreas Rothlin Svensson, Marie Richardson, Marall Nasiri, Björn Bengtsson
Furst Mysjkin, gemenligen kallad Idioten, är en av Dostojevskijs mest fascinerande gestalter. En medkänslans apostel och ett ideal att se upp till, eller en förlöjligad dumbom, en godtrogen figur att exploatera för egna syften.
Liksom Dostojevskij vill dramatikern och regissören Mattias Andersson problematisera såväl godheten som ondskan. På Backa teater i Göteborg, vars konstnärlige ledare han är, har han satt upp ”Brott och straff” och, förra året, sin egen ”Acts of Goodness”.
Nu är det Dramaten-publiken som får hans version av ”Idioten” att begrunda. Mattias Andersson brukar kunna överföra klassiker till brännande nu. Så också här när han utifrån över 700 sidor romantext skapat en föreställning på lite över tre timmar.
Som vanligt i samarbete med scenografen Ulla Kassius. Med höga väggar i rostbrunt och ljusgrått har hon förlängt scendjupet utåt. Ett ”tittskåp” där de fjorton skådespelarna delar ”instängdhetens” villkor med publiken.
David Dencik i huvudrollen är ett genialt val. Med mild uppsyn och naiv oskuldsfullhet är hans furst Mysjkin oemotståndlig. Likt en Indras dotter nedstigen i den svenska samtiden för att tycka synd om människorna.
Men är det synd om dem, dessa girigbukar, självupptagna karriärister, mobbande svaghetsföraktare?
I flyktingströmmarnas Sverige har godheten fått ny aktualitet. Samtidigt är det ju ett begrepp som provocerar och ifrågasätts. För finns en altruism utan baktankar, en medkänsla fri från själviskhet?
Furst Mysjkin levererar en formlig provkarta på diskutabel godhet.
Av ”kärlek” som söker sitt består den intrig som spinns kring den sköna Nastasia. Hon var bara ett barn när styvfadern förgrep sig på henne, och sedan dess behandlas hon som en fallen kvinna.
Marall Nasiris Nastasia är stolt och vacker, med en tydlig men knappast god agenda. Fursten engagerar sig starkt i henne, av medkänsla med en utnyttjad och föraktad ung kvinna. Därmed förvandlas hon till offer – en roll hon vägrar spela. Hon vänder på det: ”Kanske är det du som ska sluta spela den där patetiska rollen du tilldelats”.
Föreställningens första del visar hur modernt spelbar ”Idioten” kan vara, hur lite som krävs för att få den att landa i vårt nu med sina evigt giltiga existentiella frågor.
Efter paus blir in- och tillskotten i manus allt fler. Det börjar starkt med en plågsam scen som trefaldigas: Björn Bengtssons kvinnomisshandlare Rogozjin tillintetgjord på knä framför en hämndlysten Nastasia.
Sen formligen trängs rösterna. En sömmerska redogör för sitt livsfarliga jobb på en syfabrik i Bangladesh. En man talar om att nu när det byggs allt fler murar på jorden måste huvuduppgiften vara att politisera massorna i förorterna och slummen. En text läses upp där den goda människan problematiseras med hjälp av könsmaktordningen.
Och så vidare – allt medan tiggarna flockas ute på Dramatens trappa. Som om det gällde att pricka av en måste-lista för öppna-era-hjärtan.
Synd, för det finns egentligen ingenting budskapspredikande i Mattias Anderssons syn på Mysjkin eller i David Denciks sätt att gestalta honom.
Som en Kristusgestalt framstår han inte heller. Den ”Låten barnen komma till mig”-liknande slutvinjetten lämnar mig med ett stort frågetecken.