Musikalisk fars
Manus: Franz Arnold & Ernst Bach
Regi: Birgitta Wigforss
Medverkande: Birgitta Wigforss, Åsa Dahl, Ola Kagebeck, Josephine Holmström, Johanna Sandström, Mattias Lassi, Marie Kaliff, Albin Johansson, Göran Lidemalm, Leif Gustavsson
Kostymsömnad: Chatarina Karlsson
Spelplats: Oxhagens loge, Kolstad, fem km utanför Mjölby. Spelas till 19 augusti.
”Spanska flugan” är en klassisk förväxlingskomedi med mycket drag på logen utanför Mjölby. Den välkända farsen skrevs redan 1914 och här har handlingen flyttats fram till anrika året 1957 med 50-tals rekvisita. Redan start- och välkomstscenen är underbar. Sällan har den svenska tanten fått en sådan rolig och stilsatirisk gestaltning som av Birgitta Wigforss och Åsa Dahl. Och de håller stilen föreställningen igenom som pågår drygt två timmar.
Den både intrikata och samtidigt enkla handlingen rör sig kring kontrasten mellan moralens väktare och så kallade syndiga handlingar i det förflutna. Föreningen ”Till stöd för ogifta mödrar” försöker hålla ställningarna. Men äkta mannen, den ansedde senapsfabrikören Ludvig Klink, har kanske fallit för en och annan frestelse för drygt 20 år sedan. Spanska flugan syftar på den eldiga dansösen och varietéartisten Rosita som han inte kunde motstå. Är Klink måhända far till pojken Henrik från Karlstad som plötsligt infinner sig på jakt efter en pappa?
Henrik i blommig väst och frejdigt humör är något alldeles extra på scenen, suveränt elastiskt spelad av unge Albin Johansson. Rollfiguren blir förstås kär i en av döttrarna till fabrikör Klink och hans hustru Emma. Och så rullar det på med ständiga missförstånd och intriger. Sång- och dansnummer ingår förstås, även om de inte precis bemöts med stående ovationer. Men publiken applåderar åt mycket annat skojigt under de snabba replikväxlingarna och minspelen.
Den här typen av musikalisk fars är ju ett slags överspelsteater eller nästan metateater, där den parodiska spelstilen är en poäng i sig. Det är så överdrivet att det är roligt i sig, ungefär som ett studentspex. Det måtte vara kul att stå på scen och få ta ut svängarna så här i den generösa amatörteaterns anda. Här finns inga moraliska pekpinnar som drar gränser mellan högt och lågt.
Ett bland många uppiggande inslag i den absurda genren är papegojan i bur till vänster på scen. Jättebusigt kul när hon till exempel skriker ”Göm spriten, snuten kommer!”
Det är ett imponerande arbete som ensemblen lagt ner under handfast och engagerad ledning av Birgitta Wigforss. Premiärkvällen satt det mesta överraskande bra. Om någon kom av sig lite så mumlande man på kreativt och resten doldes av ösregnets smattar mot det höga logtaket till ackompanjemang av åskans basmuller. Stämningen var god och vi som satt vinterklädda mådde bra på träbänkarna. Här rekommenderas inte smoking och tunn sommarklänning utan rejäla doningar för den syrerika logmiljön – tack och lov med ett tätt tak.