Av Henrik Ibsen
Översättning: Klas Östergren. Regi, bearbetning och scenografi: Anna Pettersson. Kostym: Lisa Hjertén.
I rollerna: Hannes Meidal, Per Svensson, Thérèse Brunnander, Lina Leandersson, Magnus Ehrner, Pontus Gustafsson, Pierre Wilkner.
Stockholm
Premiär 23 april
”Vildanden”, Ibsens vackraste pjäs, är naturligtvis skriven för den psykologisk-realistiska spelstilen. Den som dagens teater gärna vill distansera sig från till förmån för nya infallsvinklar på klassiska dramer.
Anna Pettersson har skaffat sig en högst egen profil både som skådespelare (bland annat har hon gjort en oförglömlig Hedda Gabler) och regissör och är också doktorand inom konstnärlig forskning. Alla dessa professioner gav hon prov på i sin rosade, kritiskt nytolkade version av ”Fröken Julie” (turnéspelad på Sagateatern i Linköping).
Strindberg då, Ibsen på Dramaten nu. Och nog blir hennes friskt och fräckt nytänkta uppsättning av ”Vildanden” en teaterupplevelse värd att vara med om!
Till att börja med har hon gjort grosshandlare Werle och gamle löjtnant Ekdal till frånvarande fäder i bokstavlig mening. De hörs och skymtar bara i videoprojektioner (inspelade med Hans Klinga).
Dessutom har många manliga biroller reducerats till en trio mansfigurer – för att inte säga farsfigurer. Suveränt framspexade av Magnus Ehrner, Pontus Gustafsson och Pierre Wilkner, emellanåt kompletterade med sex–tio likaledes frackklädda men huvudlösa dockkroppar.
En genial bild av det patriarkala samhällets kompakthet och färdigskräddade roller! Betonas även av att två scenarbetare med tejp och måttsticka markerar hierarkiska rutor på scengolvet.
Anna Pettersson återfinns förstås inte inom det i förväg utstakade. Så mycket av livslögnsdrama blir väl inte kvar när hon är klar med sin tolkning, men hon drar faktiskt konsekvenserna av Ibsens engagemang i kvinnosaken, som det hette innan begreppet feminism blev allenarådande. (Han föredrog för övrigt att tala om människosaken.) Hon ironiserar över manssamhället, karikerar dess tragikomiska gestalter, leker fram ett par riktiga applådscener.
Den självömkande Hjalmar Ekdal är redan i original predestinerad till att begabbas av feminister. Melodramatiskt martyrisk (till lämplig musik) kompenserar Per Svensson hans sociala nederlag. Hustrun Gina får ny skärpa genom Thérèse Brunnanders eftertryckliga kroppsspråk och sättet att bita av replikerna.
Lina Leandersson är inte heller av den vanliga ungflickssorten. Bland annat är hon den första Hedvig som inte vill – offra vare sig vildanden eller sig själv.
Semaforerande med armarna ropar Hannes Meidal fram bitterheten under Gregers Werles forcerade glättighet. Här drivs han mindre av fanatiska sanningskrav än av skuldkänslor över hur skamlöst hans far styrt över Ekdalarnas liv och öden.
Liksom i ”Fröken Julie” använder sig Anna Pettersson av berättande via filminslag och häftiga bildprojektioner, och nu ingår även ljud i hennes undersökning. Gustave Lund från hiphop-gruppen Just D står för ljuddesign och bearbetning av musikaliska klassiker.
Kanske bör man vara bekant med en traditionell ”Vildanden”-uppsättning för att till fullo uppskatta föreställningen. Inte minst dess överraskande crescendo med Thérèse Brunnander i cancankjol ursinnigt sparkande till Stravinskijs ”Våroffer” och deklarerande ”Jag är först och främst människa”. En danse macabre i släkt med Noras tarantella i ”Ett dockhem”.
Konventionellt vacker är denna, ändå mycket visuella ”Vildanden” knappast. Men den ger en stark förnimmelse av att Anna Pettersson med sitt teatrala geni förmått skala fram en kärna i Ibsens verk – om den så dolts ”på havsens botten”.