Regi och översättning: Tereza Andersson
Författare: Kasper Hoff
Musik och sångtexter: Kenneth Thordal
Scenografi: Sven Dahlberg
Översättning sångtexter: Anders Wendin
I rollerna: Tobias Almborg, Krister Kern, Richard Carlsohn, Helena Nizic, Patrik Voight, Anders Wendin.
Spelas på Stora Teatern i Linköping till den 22/11
Moneybrother alias Pengabrorsan alias Anders Wendin har en tacksam roll att spela i Östgötateaterns uppsättning av ”Frankenstein”. Likt kören i de klassiska grekiska dramerna kommenterar han skeendet på scenen. Han utnyttjar hela rummet, klättrar på de översta raderna, ifrågasätter och komplicerar.
Han har ett finfint understöd av de tre flinka musikanterna Henrik ”Kisa” Nilsson, Fredrik ”Frallan”Jonsson och Jonas Bleckman. Sätt ett valfritt instrument i händerna på musiker av denna kaliber och snart börjar det svänga.
Men svänger det om hela föreställningen? Ja, delvis i alla fall. Tobias Almborg spelar vetenskapsmannen som är beredd att sälja sin själ om det kan gagna karriären. Men också, och där är pjäsen som bäst, om manlig vänskap som får sina törnar. Medan kvinnorna i pjäsen framställs som manipulativa och osjälvständiga.
Och förstås om döden. Eller mer precist uttryckt människans eviga strävan att undgå döden.
Tobias Almborg är som bäst när han tonar ned sig. När han blir för affekterad passerar han gränsen för överspel. Det känns onödigt, ”Frankenstein” är mest av allt en pjäs som ställer frågor.
Albert, hans vän och motpol i livets alla ups and downs, är faktiskt intressantare som rollfigur. Eller var det Krister Kerns gestaltningar av både hjälplöshet och maktfullkomlighet, som tilldrog sig mitt intresse?
Richard Carlsohns är som klippt och skuren för sin roll: den skrupelfria rektorn och mecenaten, som inser att det går att göra pengar på Victor Frankensteins landvinningar. Carlsohn gör rektorn bitsk, cynisk och oavbrutet underhållande. Men också alldeles för fysiskt lik den skånske musikprofessorn Sten Broman. Varför? Var det bara jag som inte fattade vitsen med det?
Den stora frågan som föreställningen väcker är förstås om vi människor vill klona oss in i framtiden. Om vi vill utnyttja de ökande kunskaperna om DNA-forskning och genteknologi.
En pjäs om etik och moral när höstmörkret smyger sig på. Med en svindlande vacker scenografi. Och en fallen ängel som ciceron.
Vi skyndar oss hem i mörkret för att lyssna på Robbie Robertsons glödande vackra inspelning av ”Fallen angel”, komponerad natten efter att The Band-sångaren Richard Manuel tog sitt liv.