Shirley Valentine heter inte så längre, hon är sedan länge gift med Joe Bradshaw, vilket innebär att hon väntar på att han ska komma hem från jobbet och få sin middag i exakt rätt sekund.
Under denna väntan lagar hon den där middagen, dricker för mycket vin och talar med väggen. Och med oss i publiken. Om sitt liv, om alla frågor som hon brottas med, om drömmarna. Särskilt om att resa, att komma bort och bli den riktiga Shirley, ta ett glas vin invid havet under en värmande sol, fjärran från köket i Manchester, där allt utspelar sig i första akten.
Maria Lundqvist i den enda rollen lagar mat på riktigt på scen och en svag doft av stekt lök sprider sig i Folkets hus nästan fullsatta salong.
Ingen annan än Shirley talar, i tre timmar inklusive paus. Hon ger röst åt sina två vuxna barn, åt väninnor och grannar och en hemsk rektor och lärare under den förtryckande skoltiden.
Det är ibland roligt, ibland klyschigt, ofta gripande, när de existentiella grundfrågorna verkligen dryftas på allvar: varför blev man en annan än den man ville vara; en av världens vanligaste frågor.
Väninnan Jane har helt sonika köpt två biljetter till Grekland och en är Shirleys. Efter mycken vånda packar Shirley en väska och akt två utspelar sig på en sandstrand.
Jane träffar en kille redan på planet och är borta. Shirley sitter ensam på stranden och nu talar hon med – en sten. Men hon mår bra, försäkrar hon.
Men där, när drömmen förverkligas alldeles intill havet under en värmande sol med ett glas vin, fjärran från lökdoftande tristess och dött äktenskap, där ställs allt på sin spets. Kanske dags att börja använda sitt liv.
Maria Lundqvists soloprestation är, trots att texten ibland är lite klyschig, helt lysande och publikkontakten närmast unik.