Medverkande: Tina Holmgren, Håkan Bäck, Disa Bäck, Christine Eddeborn, Lasse Andersson, Nils-Inge Johansson
Musik: Lasse Ström, Jazek Malisz
Globenteatern
Spelas till 8 november
Svenskt 1950-tal med jukebox, Dagnys kafé, prickiga klänningar, minnen och massor med sånger och musik. Ja, jisses vilken veritabel kärlekshyllning till 50-talet. Men det är ingen töntigt blöt nostalgi utan mera iscensatt som en busigt fräck revy med ett potpurri av de mest kända låtarna.
Tempot är högt med rappa scen- och klädbyten. Och framför allt vilken lycklig spelglädje artisterna utstrålar. Den här lite smågalna och vilda spelstilen är värd särskilda ovationer.
Den mogna publiken sitter artigt vid dukade bord med kaffe och kakor i den anrika Globenteatern. Vid premiären var väl en del först lite undrande men vid det slutgiltiga crescendot med Rock-Olga och Owe Törnqvist-låtar brakade applådåskorna loss ordentligt. Det här är kul, kul med sväng i kjolarna.
Och det är inget långdraget uttjat utan hela föreställningen tar bara en timme i anspråk utan paus.
Den lokala live-kulturen i sitt esse slår alla motsvarigheter på tv. Här får vi historieberättande gestaltat på ett underhållande sätt av människor vi känner igen i stan. Heder åt ensemblen som för två år sedan satte fart på Globenteatern igen. Själv minns jag när Östgötateatern huserade här på 80-talet med drakoniska Norén-pjäser. Nu är det annat ljud i pipan. Lokalen passar utmärkt för intima revyer och skapar närhet mellan artister och publik – ungefär på samma sätt som i Vadstena Nya Teater.
1950-talet är kanske extra tacksamt att bygga en revy kring. Det var en brytningstid mellan stenkakor och ep-skivor, dragspel och rock'n'roll, Karl-Gerhard, Povel Ramel, Lill-Babs, Elvis och Tommy. Allt i kalla krigets skugga men framför allt utvecklingsoptimism och det modernas fullständiga genombrott i Sverige.