Hon är ju knappast ovan vid att stå på scenen ensam (känd för sin solotolkning av Fröken Julie).
Det kommer att handla mycket om formen. Hon låtsas ovan och osäker och frågar återkommande om detta passar för en standup. Kanske är det experimentet att testa denna, något schablonmässiga berättarform, för ett allvarligt innehåll?
För jag förutsätter att hon ändå har en ambition att säga något viktigt eller angeläget i ämnet Bergman. Detta förblir dock osäkert. Efter föreställningen är jag inte klar över dess intentioner. Jag kan också konstatera att jag inte lärt mig något nytt i ämnet.
Standupformatet innebär främst att Anna Pettersson drar åt det lättköpta. Hon lockar skratt med ganska enkla grepp och spelar på det schablonartade.
Bergman är ju en ikon, men han är också ett monster. Skådespelarna var rädda för honom – men vi beundrar och respekterar. Det blir ett försiktigt tassande runt, och sedan ett baktalande om det hänsynslösa eller mansgrisiga.
Jag tror att Anna Pettersson vill komma förbi detta. Komma lite närmare eller från ett annat håll. Men hon faller ofta tillbaka i Bergmanklichén.
Hon dyker ned lite för många gånger i hans vattenklosett. Den exklusiva Bergmanska toaletten är förstås ett tungt kuriosum. Men skit i det.
Hon borde istället utvecklat hybristemat som har många nivåer och kopplingar till teaterns ursprung. Hon borde tagit Bergman mer på allvar. Det hade förmodligen blivit roligare då. Humor som bottnar i det mörka och svarta går att utveckla runt hans konstnärsskap.