Prinsessan Yvonne är inget av det man förväntar sig av en kvinna. Hon uppfattas som ful, till och med äcklig och – vilket tycks vara det mest provokativa – kvinnan vägrar på det hela taget att säga ett enda ord. Hennes tystnad uppfattas heller inte som apati. Den är högst aktiv och medveten, vilket förefaller än mer irriterande.
Prinsen däremot håller sällan tyst. Han blir så utmanad av Yvonnes tystnad att han plötsligt hör sig själva säga att han ska gifta sig med henne. Till allas häpnad och till sin egen stora förskräckelse.
Det här är grundstoryn i Östgötateaterns uppsättning under hösten; "Yvonne, prinsessa av Burgund". Pjäsen är, med Östgötateaterns egna ord, är en absurd tragedi om vår ofria vilja.
På fredag har "Yvonne" premiär i Linköping. Men inte på Stora teatern. Den genomgår just nu en stor renovering. Istället visas föreställningen under hösten på Forumteatern i Kårhuset Kollektivet.
Regissör är Nora Nilsson som har en rad prisade och uppmärksammade föreställningar bakom sig. Med "Yvonne, prinsessa av Burgund", gör hon regidebut på Östgötateatern. Pjäsen beskriver hon som teatral och lekfull. Fylld med symboler. Men också, säger hon, en analys av en patriarkal världsordning.
– Kvinnor får, om vi generaliserar, lära sig att ta ansvar för sociala relationer och det sociala spelet. Så vad betyder det om en kvinna väljer att vara helt tyst?
Hon påpekar också att en person kan ta mycket plats med sin tystnad och en kvinna som tar plats kan också ses som provocerande.
Skådespelarna, Ann-Sofie Andersson Kern som spelar Yvonne och prinsen Maurits Elvingsson, har ställts inför en rejäl utmaning med den här pjäsen.
Båda två säger att det nog är bland det svåraste de gjort. Men från lite olika utgångspunkter.
– Som skådespelare är det här svårt. Så mycket text att lära in och många upprepningar som är nästan likadana tillsammans med tankar som hoppar fram och tillbaka. Det har varit en pärs att få in detta, säger Maurits Elvingsson.
Man skulle ju kunna tro att det är lättare för den som inte behöver säga så mycket, som rollen Yvonne. Men nej. Att varken få uttrycka sig med ord eller kroppsspråk har varit mycket speciellt, säger Ann-Sofie Andersson Kern.
Hon beskriver sin roll lite som en projektionsyta för de andra i handlingen.
– Jag som gillar att jobba med stora uttryck har verkligen fått jobba på ett helt annat sätt utan stort kroppsspråk. Nu är det minimalistiskt så det förslår, säger hon.
Det här med en roll som beskrivs som en ful, äcklig och allmänt jobbig person, är inget som stör henne.
– Mycket hellre det än tvärtom, säger hon och ler stort.
När vi ses på Forumteatern är det lite drygt en vecka kvar till premiären. Ensemblen håller på med det trixiga jobbet att banta ner föreställningen till en timma och femtio minuter. Någon paus blir det inte.
Att föreställningen ges på Forumteatern är en svårighet i sig. Inte mycket av teaterns lite intima stämning finns här. Inte heller den känsla av kunglig atmosfär som Stora teatern ändå ger besökarna. Publiken får inte heller överskrida 50 personer.
– Det kommer att kännas märkligt, att vi på scenen är nästan lika många som de i publiken, säger Maurits Elvingsson.
Samtidigt kan det ju ge publiken en liten känsla av exklusivitet, tycker både han och Ann-Sofie Andersson Kern.
– Visst, det är ju uppenbart så att det inte är någon stor publik. Men vi är samtidigt så glada att vi får spela överhuvudtaget, säger Ann-Sofie Andersson Kern.