Idé/regi: Emil Rosén, Manus: Mattias Brunn, Musik: Mack Beats
Skådespelare: Jonatan Rodriguez, Ulf Stenberg och Jarmo Mäkinen
Sagateatern, arrangör Karil, 4 februari. Pjäsen spelas även på Lilla teatern i Norrköping 5 februari, kl 14.
Att föra in teatern på fängelser och spela där, lyckades med Samuel Beckets Godot och den märklige Jan Jönsson. Där speglades den existentiella utsattheten, ensamheten i en absurd text om väntan och tystnad.
Teater Fryshuset har gått en omvänd väg. De förmedlar de inlåstas verklighet, släpper ut interners berättelser på teaterscenen. Inte oredigerat utan klippt och bearbetat till ett manus.
Det har varit ett undersökande och pedagogiskt projekt som ligger nära Fryshusets övriga verksamheter och den kunskap kring samhällets lägsta klasser och avfällingar som de försöker vända till kreativa uttryck.
Ambitionen här är autenticitet. Sällan har jag sett en så dokumentär pjäs. Grunden i manus är intervjuer och samtal med fångar. Teatergruppen har gjort besök i nutida fängelser. De har smugglat ut deras röster.
Sedan gäller det att återge detta på ett trovärdigt sätt. De tre manliga skådespelarna strävar att bli ”typiska” representanter för den manliga delen av interner (93% är män i våra fängelser). De är i olika åldrar och har olika stil. Snabbt blir de till tre personligheter som vi åskådare tror vi kan förstå och möta som medmänniskor.
Det är förstås en illusion, teaterns illusion, som är stark och som får oss att känna med och bli påverkade. På ett vis är detta problematiskt när det som spelas på scenen framför mina ögon är så simpelt, så torftigt och konstlöst. Det får mig att fundera över formen, om det är rätt medium och rätt sammanhang att föra ut detta angelägna budskap?
Men teater ska väl också kunna vara verklighet(?) Eller är det alltid ett härmande av sådan, ett spel, en artefakt ?
Det är å andra sidan också lätt att bli imponerad av det tonsäkra tilltalet hos Rodriguez, Stenberg och Mäkinen. De talar avspänt och vardagligt, direkt till publiken, ibland sinsemellan, men framförallt till mig.
Det är svårt att värja sig för den brutala vardag och erfarenhet som de återger. Detta är de mörka sidorna av vår samtid, av vårt vackra välfärdssamhälle. Utan scenografi, i det tomma rum som en cell eller rastgård är, släntrar de runt, runt. Sitter sedan ner på enkla stolar och bara väntar.
Tystnad är en viktig komponent i samtalet. Den är tung. Tung är också musiken som bryter in plötsligt och kraftfullt. Hiphoprytmer, rap i en experimentell tappning. Det känns relevant. Tidstypiskt, förväntat. Lite som det är.
Jag blir inte överraskad, blir inte omvänd av denna föreställning men den stärker svärtan i min själ. Och i bästa fall ger det mig energi att förändra världen. Två steg fram och ett tillbaka.