Översättning: Lars Norén och Björn Melander. Bearbetning: Lars Norén. Regi: Vibeke Bjelke. Scenografi och kostym: Marie I Dali och Steffen Aarfing. I rollerna: Stina Ekblad, Christoffer Svensson, Emma Mehonic, Hannes Meidal, Rebecka Hemse, Per Svensson, Hans Klinga, Björn Granath, Per Mattsson, Eva Millberg, Bengt CW Carlsson.
Dramaten i Stockholm.
Den unge poeten Konstantin i ”Måsen” strävar efter nya former i konsten. Bort med schabloner och slentrianteater!
Ett credo som en klok regissör som den erfarna Vibeke Bjelke inte anammar utan vidare. På Dramaten ger hon sin version av denna älskade Tjechovpjäs — min personliga favorit.
Hon sätter en egen prägel på tolkningen, med vissa metadrag och understrykningar från Lars Noréns översättning och bearbetning. Jag har inte sett en så expressiv Tjechov-uppsättning tidigare.
Både passionerat och osentimentalt handlar det om konsten och konstnärskapet och om kärleks plåga. Alla älskar ju fel person.
Konstantin är förälskad i den berömmelsefixerade Nina, men det är sin mor han älskar mest, skådespelerskan Arkadina som sårar och förnedrar honom, hånar hans drömmar och begåvning.
Christoffer Svensson visar sig vuxen allt större roller. Hans Konstantin brinner för att visa livet ”inte som det är eller borde vara utan som det ser ut i våra drömmar”, men då han stukats till självförakt tar han sitt liv. Naken och inför öppen ridå.
Vackert vitklädd frossar Stina Ekblad i utspel. En egocentriker med divalater. En grym mor som i sonen bara ser en påminnelse om sin ålder.
I ett par centrala scener avtäcker Vibeke Bjelkes regi modersmonstret och ett närmast fascistiskt härskarbegär. Grälets okvädinsord övergår i Konstantins hjärtskärande gråt. Han klamrar sig fast vid Arkadina, hon brottar sig ur hans (inte helt sonliga) famntag.
Ytterligare stegrad är scenen därefter. Ursinnigt svartsjuk greppar Arkadina Trigorin, girigt som om en ägodel, en slav hon sparkar på.
Urstyvt av Stina Ekblad!
Rollbesättningen är otroligt bra.
Hannes Meidal -- Arkadinas evigt antecknande älskare Trigorin. Karaktärslös tills han bittert talar om sin tvångsneuros: skriv, skriv, skriv.
Rebecka Hemse – den svartklädda Masja, småsupande och sörjande sitt liv. En vit ansiktsoval inramad av mörkt hår: Munchs ”Skriet” förkroppsligad.
Emma Mehonic – ungt aningslös Nina, efter ett sjaskigt liv framme vid det enda (föga övertygande) viktiga: att orka bära sitt lidande.
Per Svensson – läraren Medvedev utan annan löjlighet än den Masja tillskriver honom. Björn Granath – den illusionslöse doktor Dorn. Hans Klinga – kuf-expert med slänglugg, en Sorin som aldrig upplevt något.
”Du vet inte hur jag har det” – en replik som stannar kvar. För Vibeke Bjelkes ”Måsen” belyser också en aktuell generationsklyfta: den mellan de ungas sökande efter egen identitet och plats i tillvaron och de äldres svek och omöjliga kamp för att ta igen förlorad ungdom.
Dock befriande fritt från så kallat Tjechovvemod.